Hur funkar det att prata med någon om mina problem när jag väl sitter där?

Hej! Jag har under en längre period varit väldigt deprimerad till och från. Ett tag var det till och med så att jag fick starka ångestattacker som fick mig helt paralyserad och skakig i kroppen. Min nedstämdhet kan variera väldigt mycket från dag till dag och vecka till vecka. Vissa dagar så vill jag inte ens gå upp ur sängen, andra så känns det som om inget i världen kan skada mig. Jag misstänker att det kan röra sig om någon form av bipolaritet. En i släkten har det, jag vet inte om det kan ärvas? Söka hjälp med någon är inte ett alternativ just nu, så jag vet inte vad jag ska göra. Har knappast modet att prata med någon och jag har väldigt svårt att lita på någon.
Nu undrar jag vad jag kan göra för att få upp modet att gå och prata med någon om mina problem och hur det fungerar när man man väl sitter där. Tack på förhand

O

BUP svarar:

Hej O! Jag uppfattar att din nedstämdhet kommer och går med stor variation och ibland är den förenad med starka ångestattacker. Det måste påverka dig mycket i vardagen att pendla så mellan dessa två motsatta känslolägen. Det är också lätt att tänka – precis som du skriver – att när du mår lite bättre så kan inget i världen skada dig vilket förmodligen betyder att du då känner att du inte behöver någon hjälp. Du undrar vad du kan göra för att hålla modet uppe och söka hjälp då du känner att du behöver det samtidigt som du upplever att hjälp inte är något alternativ idag. Jag uppfattar att du känner dig ambivalent till att söka hjälp – att du både vill och inte vill – så jag tror att det bästa för dig skulle vara att du tar mod till dig att söka hjälp just när du känner att du mår lite bättre. Det brukar vara lite lättare att våga ta det steget då. Jag förstår att det kan kännas lite skrämmande att ta kontakt med någon som du inte känner för att tala om dina problem och din nedstämdhet, speciellt om du också känner att du har svårt att lita på någon. Men, vi som arbetar på BUP är vana att möta personer i din situation – tonåringar som både tycker att det känns jobbigt att tala om sina problem och som har svårt att känna tillit till andra. När du väl sitter i samtal med någon professionell kommer han eller hon att gå varsamt tillväga så att du kan känna förtroende för att någon tar dig på stort allvar, lyssnar och försöker förstå ditt problem. Du skulle också kunna tala med dina föräldrar om hur du mår och få stöd av dem i en kontakt med BUP, alternativt att du tar kontakt med din skolkurator för ett stöd. Jag tänker att det viktigaste är att du tar tag i din nedstämdhet – du ska inte behöva må så här dåligt som du beskriver utan kunna leva ett vanligt tonårsliv. Lycka till!