Hatar min mamma

Hejsan.

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, jag har skurit mig i ungefär lite mer än ett halvår. Men nu har jag slutat, men inte för att jag fått hjälp, inte för att jag känner att jag mår bra utan det. Nej, utan för att min mamma fick veta, och att hon i princip tvingar mig att visa min arm nästan varje dag, så att jag inte gjort det. För, om jag inte gör det så är det enligt henne frid och fröjd.

Jag hatar henne. Jag hatar henne så jävla mycket. Jag är nästan helt säker på att jag är deprimerad. Jag bara önskar att jag slapp henne. Att hon kunde låta mig vara. Det blev så illa att jag i perioder inte fick stänga dörren till mitt rum, för hon ville ha full kontroll på vad jag gjorde, hela tiden. Och fortfarande tror hon att vi är bästa vänner och att jag ska komma och prata med henne när jag känner att jag vill skada mig. Det kommer jag aldrig göra. Istället gör jag andra saker, sådant hon inte ska få veta. Tex trycker jag naglarna så hårt i handflatorna att det nästan blöder. Samtidigt som allt detta pågår har jag börjat tvivla på mig själv. Jag är ful. Jag är äcklig och tjock. Motbjudande. Jag försöker att inte äta, jag vill inte vara tjock. Hjälp.

Jack

BUP svarar:

Hej Jack!

Du berättar i ditt brev att du nu börjat tvivla på dig själv och mår dåligt. Jag kan inte låta bli att undra om du redan innan mått dåligt och att detta varit anledningen till att du skar dig själv till att börja med? Du är väldigt arg på din mamma. Dels för att hon inte låter dig skada dig, men kanske också för att inte förstår att du mår dåligt? Jag tycker det är bra att din mamma kontrollerar dig så att du inte ska skära dig, men det är tråkigt att ni inte kan prata om hur du mår och vad som gör att du mår dåligt. Jag tycker att du behöver prata med någon om hur du mår och hur du har det hemma. Det är förmodligen svårt att prata med mamma om detta, även om det självklart vore bäst. 

Finns det någon annan vuxen i din omgivning som du litar på? Kanske någon släkting, någon på skolan (ex lärare, skolsköterska)? Om du pratar om hur du har det kommer du kanske att märka att du inte längre vill skada dig själv och att det blir lättare hemma med mamma. Det kan också vara bra att prata med någon helt utomstående. Då tänker jag att du kan ta kontakt med ungdomsmottagningen. Det finns olika ungdomsmottagningar runt omkring i hela landet. Du kan ringa den som ligger närmast dig. Telefonnummer och adress till ungdomsmottagningarna i landet hittar du på www.umo.se Lycka till och hoppas du reder ut saker med din mamma så att du kan må bättre och tycka om dig själv mer!