Har haft problem med mat sen slutet av sjuan, och det blir bara värre

Hej! Jag har lite saker jag funderat över. Jag har haft kontakt med bup förut pga. bland annat självskada och ADD, men jag har aldrig berättat för dem om min ätstörning. Jag har haft problem med mat sen ungefär slutet av sjuan, och jag känner att det bara blir värre med åren. Jag har inte riktigt vågat inse att jag är sjuk, trott att det inte gör något om jag äter lite mindre. Men nu märker jag att en väldigt stor del av mitt liv går åt till denna sjukdom. Jag tänker nästan ständigt på vad jag ska äta, när jag ska äta det, hur mycket jag ätit innan... Jag har börjat titta på andras kroppar på stan och jämför ständigt dem med varandra och min egen.
Trots det gillar jag min kropp i nuläget. Jag väger runt xx kg och är 164cm lång. Jag älskar sättet mina ben sticker ut och mina lår inte går ihop när jag står. Men jag märker hur sjukt det här låter, och blir förvirrad när jag tänker på min syn på sjukdomen.
Jag känner också hur min kropp bara mår sämre och sämre. Det gör ont i hjärtat, jag blir yr, trött, irriterad, huvudvärk, och känslan av att svimma kommer ofta. Jag orkar helt enkelt inte med den här livsstilen längre. Jag vill kunna äta lite godis utan att få panik och straffa mig själv genom svält nästa dag. Men jag är rädd att jag identifierar mig så starkt med min ätstörning att jag inte riktigt vet vem jag är längre... Vad ska jag göra? Den största anledningen till att jag inte berättat för bup är att jag gillar min kropp nu, och vill inte bli tvingad att gå upp i vikt. Det känns som jag skulle kasta bort alla år av kamp för en smalare kropp. Jag har utvecklat någon slags sjuk, förvrängd kärlek för beniga armar, utstickande revben och pinnsmala ben, och jag är inte redo att ge upp det genom att ta emot hjälp.
Så egentligen har jag nog redan bestämt mig, jag vill bara ha någon annans syn på mina tankar.
Förlåt för rörig text, men det är allt jag kan ge med min undernärda hjärna.

Sjuk

BUP svarar:

Hej och tack för ditt brev där du beskriver många argumentet för att du behöver hjälp att komma tillrätta med din ätstörning.

Du beskriver också rädslan för att bli av med din ätstörning eftersom du blivit van vid att leva med den, samtidigt som du får många symptom som visar att du inte mår bra. Att känna den dubbelheten är vanligt. Har man en ätstörning vill man få hjälp att må bättre samtidigt som man inte vill gå upp i vikt. Du har lagt ner mycket energi och kraft på att nå dit du är nu, men resultatet är att du mår dåligt. All den energin och kraften kan du istället använda för att må bättre.

När din kropp börjar återhämta sig och du inte längre är på svältgränsen kommer du att kunna se och ta till dig annat som är viktigt i livet än hur benig din kropp är. Det är bra att du har en kontakt på BUP, ta mod till dig och berätta hur du verkligen mår så att du kan få den hjälp som du så väl behöver. För mer information och för att ta del av andras berättelser om hur de kommit tillrätta med sin ätstörning kan du gå in på www.atstorning.se eller www.shedo.org Våga berätta!