Har emetofobi/kräkfobi, vad ska jag göra?

Jag tror att jag har emetofobi (rädsla för att spy). Eller snarare, jag vet det. Jag har plågats av det i närmare fyra år, ända sedan jag fick förstoppning. Dagen efter det mådde jag illa, utan att spy. Och dagen därpå likadant. Nästa densamma. Och så har det nästan alltid varit fram tills denna dag.
Jag kunde inte äta på grund av illamåendet. Jag visste aldrig om det var 'just den här gången jag spyr', blabla... Rasade i vikt. Ville det inte, men illamåendet var alltid där.
Det gick bort då och då - i korta tidsperioder. Underbara veckor eller korta månader då allting bara... var. Jag hade ingen rädsla för att jag plötsligt skulle spy.
Det kom alltid tillbaka till det dock. Kommer jag spy, kommer jag spy, kommer jag spy? Ibland tror jag att jag är mer rädd för illamåendet. Att behöva må så himla dåligt innan, det är det allra mest obehagliga. Att spy, fine, det tar slut på tre sekunder. Kanske återkommer några gånger om man har kräksjukan. Men att må illa, känna det byggas upp, aldrig veta om det bara är fobin som spelar spratt...
Varje gång jag har gaser i magen eller bara behöver göra nr 2 (ursäkta dagisslanget) så triggar illamåendet på något sätt automatiskt igång. Jag förstår inte hur jag ska orka mer. Förut tänkte jag jämt att det var en utmaning jag var menad att överkomma, men den kom ju tillbaka. Hela tiden. Trots dom få veckorna/den korta månaden av ro.

Jag vet inte hur jag ska få bort det här. Hela vintern har jag oroat mig över vinterkräksjukan, sökt upp sätt att skydda sig, försökt ta så minimal kontakt med människor och omvärlden som möjligt. Jag är rädd för mina syskon och mina föräldrars pussar, för de kan vara smittade.

Handlar det om att jag måste acceptera att jag inte kan kontrollera detta? Att det händer när det händer? Jag försöker, men det förhindrar inte att illamåendet kommer tillbaka. Jag är rädd att falla tillbaka i gamla spår (när jag knappt åt), men tvingar mig själv att lita på min psykiska styrka. Men jag får psykbryt snart av att jag inte kan få bort denna rädsla. Jag vill inte ha den. Den har förstört för mig och människorna omkring mig mycket redan. Jag försöker varenda dag, var eviga minut, att få bort rädslan. Men hur kan man acceptera att man kan bli sjuk när som helst?

Hur kan jag sluta vara rädd för det, och bara stänga av känslorna när det sker?Jag blir hellre en känslolös robot när jag väl blir kräksjuk än att försöka hålla tillbaka kräkningarna i fyra timmar sträck, tills kroppen inte orkar kämpa mer. Som förra gången. Det var världens lättnad när allt bara kom upp till slut, men jag är fortfarande rädd. Trots att jag den gången var i min period av rädsla. Jag kom inte över det.

Tin A Mite

BUP svarar:

Hej Tin A Mite!

Tack för ditt brev! Du skriver själv att du antagligen lider av emetofobi/kräkfobi och utifrån det som kommer fram i brevet låter det ganska rimligt, ävenom man man förstås inte kan ställa diagnos utifrån informationen i ett brev. Emetofobi handlar om en överdriven rädsla för att kräkas eller att andra kräks. Det är en relativt vanlig fobi, som oftast leder till ett stort undvikande och lidande. Ibland kan man även utveckla andra fobier, t.ex. social fobi.

Det framkommer i ditt brev att du lidit stort under en längre period på grund av din rädsla för att kräkas. Har du fått möjlighet till behandling? Den behandlingsmetod som har mest väldokumenterat effekt är KBT, ibland i kombination med medicinering. I en KBT-behandling gör man först en beteendeanalys för att förstå hur personen fungerar och varför. Efter det så arbetar man på olika sätt med att få patienten att tänka och bete sig mer flexibelt. Du undrar om du kan få bort din rädsla eller om du måste acceptera att du kan bli sjuk i kontakt med andra människor.

Tyvärr kan man bara inte ta bort en rädsla, men man kan lära sig att leva med den och utmana situationer och tankar som väcker rädsla. Gör man det, under ordnade former, kommer de inte att väcka lika mycket rädsla längre och personen kommer att få ett liv med mindre undvikande. Jag rekommenderar dig att omgående söka professionell hjälp på närmsta BUP-mottagning. Ta gärna hjälp av mamma, pappa eller annan som du känner förtroende för när du söker hjälp. Gör det gärna redan idag, det finns bra hjälp att få!

Lycka till.