Fantiserar om att mörda och plåga

Hej
Det störiga kontrastet i mitt liv är tankar och fantasier om mord och plågning. Jag finner mig vakna varje dag i en ny fantasi med ett nytt offer. Jag kan nästan smaka på hur skönt det skulle ha känts om jag skulle kunne få hugga i någon så jälva hårt. Mina tankar är i detaljer, varje person jag träffar har jag ett sätt för den att dö. Jag har varit nära att skada många i min omgivning.Varit inlagd och fått diagnos affektiv psykos pga tvångssyndrom. Jag mår inte dåligt, jag känner inga ånger, inget dåligt samvete, absolut ingenting. Det är sällan jag känner mig ledsen över någonting. Jag känner ingen empati med någon människa. Kan komma på de värsta hämnden på personer jag ogillar och tvekar inte att gå till fullo på att få dem att knäckas.
Under tiden jag var inlagd förstod jag att jag hatade att vara inspärrad och försökte fly. Min enda rädsla är att hamna i fängelset, jag kan inte koncentrera mig, inte tänka klart ingenting. Jag är så jävla rädd att jag hamnar i fängelset. Jag vågar inte berätta till bup att jag håller på att förlora kontrollen pga att de kommer lägga in mig igen. Vad fan ska jag göra?

Person

BUP svarar:

Hej! Jag uppfattar det som att du har en kontakt med BUP som du inte berättar detta för, av rädsla för att bli inlagd eller inspärrad. Det är begripligt, men synd. Du behöver ju rimligen inte vara orolig för fängelse, eftersom du beskriver fantasier och tankar och det kan man inte bli fängslad för. Fantasier och tankar av alla möjliga slag kan man faktiskt få ha av och till, till och med mordiska sådana. Känns det som om du håller på att förlora kontrollen? I så fall, på vilket sätt? Tänker du att du skulle kunna göra verklighet av något du fantiserar om? Eller är du rädd att du inte längre kommer att kunna styra dig mer allmänt, att du gör saker du egentligen inte vill och kanske återigen blir psykotisk? Jag tror att det vore klokt av dig att ändå berätta om din oro för att tappa kontrollen, men också att du nämner att tanken på att bli inlagd skrämmer dig och gör det svårt för dig att vara helt ärlig. Det är viktigt att du får hjälp med att hantera detta, så försök berätta om just oron och rädslan. Vad krävs för att du ska våga? Jag funderar över om din upptagenhet av tankar och fantasier om att skada och mörda andra har något samband med det tvångssyndrom du berättar om. Är det något du kan ta upp med din behandlare, att dessa tankar bekymrar dig men att du just nu inte kan stoppa dem och att du kanske rentav trivs med dem? Kan ni tillsammans hantera dem som ett uttryck för ett tvångssyndrom? Kan du tänka så själv? Vad kan du i så fall göra för att de inte ska ta över för mycket? Du ska naturligtvis se till att få den hjälp du behöver, jag uppfattar det återigen som att du framför allt behöver hjälp med att hantera oro och rädsla just nu. Jag tror att du har några viktiga samtal framför dig med din behandlare om just detta.