Det känns som om något är fel på mig - är jag galen?

Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Men jag tror att jag är galen. Kanske inte riktigt exakt som alla säger, men jag har definitivt en personlighetsstörning av något slag..
Men det jag är mest rädd för så är det att jag tror att jag har Bipolärt syndrom. Jag har alltid trott att mina små episoder var normala, då man hör överallt att folk kan må riktigt dåligt den ena veckan och mycket bättre den andra. Så jag har inte trott att det varit något allvarligt tills på senare tid då jag märker att dessa "episoder" växlar mellan varandra mycket snabbare än vad de brukar. För tre dagar sedan var jag gladare än vad jag känt mig på otroligt länge och jag kunde svära på att jag hade funnit en andlig vägledning av något slag. Och nu, nu vet jag inte riktigt vart jag står. Om jag står alls, det är hemskt att ligga på sin soffa och känna hur ens tankar arbetar snabbare än tiden och bara ha sina egna hjärtslag att underhålla sig med. Jag vill inte tro att jag har någon stor avvikning i mitt mentala tillstånd, men jag är inte så dum att jag inte förstår att något är fel. Och det som tär på mig mest är att folk jag älskar i min närhet lägger märke till detta och blir oroliga för mig. Jag vill inte ha medlidande eller att folk ska tycka synd om mig, jag önskar alla bara kunde vara som vanligt och le. Men det kommer inte gå förens jag åtminstone fått någon legitimerad's åsikt på mitt problem. Jag vet inte om jag vågar gå till BUP, de kanske kontaktar mina föräldrar och jag vill verkligen inte oroa dem om jag inte vet exakt vad som är fel på mig.
Du/Ni kanske tvivlar på vad jag säger, men snälla, jag känner mig själv bättre än de flesta och om någon vet vad som händer i mitt huvud så är det jag själv. Kanske jag bara är galen, vore inte det enkelt? Borra ett hål i min skalle så kan jag leva som grönsak i resten av mitt liv, men jag skulle vara en glad och lycklig grönsak. Snälla, vet ni åtminstone hur jag ska göra för att få reda på vad som utlöser dessa episoder? Jag har haft dem så länge jag kan minnas, men de har blivit värre sen jag började högstadiet. Kanske det har med puberteten att göra?
... Såg nyss upp det på wikipedia, det verkar inträffa först runt 20 års åldern, men det finns alltid avvikelser? Cyklotymi verkar lindrigare, och då behöver man ingen behandling..
Jag behöver egentligen inte två för att få reda på vad som är fel med mig, men jag vill gärna veta om folk i min närhet bör ha rätt att veta om något verkligen är allvarligt. Vore uppskattat om du/ni svarade på frågorna om hur jag går tillväga med detta, tack på förhand.

Elise

BUP svarar:

Hej Elise!
Du har många tankar kring hur du mår som jag verkligen tycker ska tas på allvar. Du har noterat hur ditt humör svänger och att det blir så starkt ibland att du inte längre tror att det är normalt. Det är svårt för mig att bedöma detta enbart utifrån ditt brev, men jag tror som du att det hela behöver bedömas professionellt. Det är därför klokt att, som i ditt fal,l vända sig till någon som kan göra sådana bedömningar. Jag inser att du inte gärna vill gå till BUP av omsorg för dina föräldrar, men det är ändå BUP jag tänker på i första hand.
Jag förstår inte riktigt vad det är som gör att du vill veta exakt vad det är med dig innan du pratar öppet med dem om hur du mår. Vet du vad det handlar om, varför det blir så viktigt att inte oroa dem? Finns det något särskilt sätt som du rädd för att de ska reagera på? Kan du i så fall säga det till dem? Jag har all respekt för att du vill bli tagen på allvar utan att bli medlidsamt behandlad – kan du hjälpa dina föräldrar och andra att förstå hur viktigt det är? Jag tror att humörsvängningar och känsloepisoder av det slaget du beskriver kan förstärkas under puberteten. Det betyder inte att de bara kan förklaras av puberteten. Oavsett hur det är med det kan du försöka se vad som händer strax innan en episod, vad du är med om, med vem eller vilka och hur du reagerar, vad du tänker, vad du känner och vad du gör. Detta för att försöka bli klokare på omständigheter som startar eller förvärrar en episod. Men du kan också försöka förstå vad som gör att en episod blir lättare och förändras till det bättre. Vad gör du då? Med vem? Vad leder det till som gör att det blir lättare? Vad säger det om vad som är viktigt för dig och vad du behöver? Även om du kan bli ännu klokare på dina episoder på egen hand tror jag att du behöver hjälp med bedömning av humörsvängningarna och med att hantera dem. Fundera över om dina föräldrar kan vara någon tillgång och ett stöd i detta. Lycka till.