Det finns inget bra med livet

Hej. Jag är en flicka på 16 år, och jag börjar bli desperat för att dö nu. Jag står inte ut mera. Har hört omkring med folk att få tag i en pistol, då jag redan har försökt att överdosera piller två gånger nu, men det har inte helt fungerat. Vill göra det säkert. Inga fel eller så. Om jag inte står ut med att leva tills jag får tag i en pistol, så kommer jag definitivt att hoppa istället.
Finns inget bra med livet, och jag har liksom vänner osv. Jag anses vara attraktiv av i stort sätt alla, även fast jag är "emo" som många kallar det för. Ligger med nya killar varje vecka, bryr mig inte om andras känslor och skiter i allt. Det är inte så att jag är mobbad och inte har några vänner. Även om så var fallet ända tills jag gick i åttan. Jag får redan "hjälp" hos BUP och en massa annat skit, piller, osv. Allt alla gör mot mig gör bara allt värre. Har gått till BUP i ett år nu, och ända sen dess så har både min depression och anorexia blivit värre och värre för varje dag som går. Och nu häromdagen så upptäckte mina föräldrar att jag inte äter alls över huvudtaget. Dem har alltid trott att jag har ätit en macka om dagen eller så, men nu vet dem att det inte är sant, och tvingar mig äta med dem i köket. Det är hemskt. Det enda som höll mig kvar vid livet var hoppet om att gå ner mer och mer i vikt. Och nu förstör dem det med. Finns ingen anledning för mig att stanna kvar. Mänskligheten är så vidrig. Inom en vecka, kommer jag förhoppningsvis vara borta.
Ville bara skriva av mig antar jag... Då jag inte gillar att prata med människor. Det är inte andras problem om jag mår dåligt liksom.

f4gg0t

BUP svarar:

Tack för ditt brev, du skriver om många svåra saker och hur tungt allt är för dig.

Som jag förstår av ditt brev har du känt så här länge så länge att du börjat förlora hoppet över att det kan bli bättre. Jag förstår att det verkligen känns hopplöst nu men trots det vill jag att du ska veta att det går att få hjälp.

Det låter som om du har mycket ilska inom dig, en ilska som du både riktar inåt mot dig själv och utåt mot andra och din omgivning. Just nu riktas mycket av ilskan mot dina föräldrar som tvingar dig att äta. Att de tvingar dig att äta är troligen deras försök att rädda livet på dig. Du är viktig för dem och de vill att du ska leva.

Du verkar ha svårt att släppa tankarna på att lösningen på dina problem ligger i att du blir smalare. Men om du ska kunna må bättre måste du börja äta så att både din kropp och din knopp ska fungera. Så länge som du svälter dig själv kommer du också att fortsätta att må dåligt. Det finns kanske också andra skäl till att du mår som du mår men du måste få ordning på det viktigaste som är sömn och mat. Du skriver att du går på BUP sedan ett år men att det inte hjälpt dig och att inte heller de vänner du har kan hjälpa dig. Kanske har de på BUP inte förstått helt hur dåligt du mår eller vilken hjälp du behöver. Du skriver i ditt brev att du inte gillar att prata med människor. Kanske skulle det vara lättare för dig att skriva ner vad du tänker och känner. Du uttrycker dig väldigt tydligt och det är lätt att förstå hur svårt du har det. Det är viktigt att du skriver hur det verkligen är och inte försöker att undanhålla viktig information även om det kan vara svårt för dig. Jag tror att du skulle kunna ha hjälp av att få kontakt med någon som är van att möta människor som tänker mycket på självmord, någon som förstår och som kan hjälpa dig vidare. Det finns en sida, www.sjalvmordsupplysningen.se, dit kan du maila på vanligt sätt men du kan också chatta. Chatten är öppen vardagkvällar mellan 19–22, du kan vara anonym. Du kan också ringa anonymt till Nationella hjälplinjen på telefon 020-22 00 60. Där kan du få prata med någon som kan hjälpa dig i hur du ska gå vidare för att få rätt hjälp. Även om allt känns tungt nu är det möjligt att få hjälp. Tveka inte, sök hjälp!