Är fobiskt rädd för att jag ska kissa på mig bland folk

Okej, detta kan nog vara den fulaste frågan ni någonsin fått in. Men grejen är den att jag aldrig skulle våga gå till en psykolog för detta, mest för att jag skulle bli tvungen att berätta för mina föräldrar och i min familj är det väldigt "nedlåtande" att ha sociala fobier.
Det är mycket vanligt att de sitter vi matbordet och pratar om hur fega och besvärliga personer med fobier är. Då sitter jag där tyst med ångest.
Ända sedan jag började sjuan har jag haft olika sorters fobier. Först var jag rädd för att svettas (skevt jag vet) men sen gick det över och jag blev livrädd för att kissa ner mig. Sen började jag även bli rädd för att skita ner mig. Denna skeva och humoristiska fobi har jag haft i nästan två år och jag har börjat tröttna på att "ignonera" den. Jag vågar inte åka bussar, för där kan man inte gå på toa, bio är jobbigt eftersom många märker om jag behöver gå dit, jag kan inte åka bergochdal bana eftersom man sitter fast så skulle jag bli extremt kissinödig eller skitinödig hade jag varit fast. Nu på senare tid börjar jag har problem med att åka med i andras bil, stå i centrum och tillochmed gå från a till b med någon jag inte känner så bra. Vad skulle dom tycka om jag blev tvungen att gå på toa liksom? Jag vet att detta är en sjuk grej, och förstår att ni inte svarar på den. Inte som att någon annan får hjälp av att ni svarar på denna. Är troligtvis den enda i världen med detta problemet

Blöjtjejen

BUP svarar:

Hej och tack för ditt brev!
Ditt problem är inte så ovanligt som du tror! På BUP träffar vi andra barn och ungdomar som oroar sig över liknande saker som du: att svimma, kissa på sig eller kräkas i situationer med mycket folk där det skulle kunna bli pinsamt. Gemensamt kan man säga att det handlar om en rädsla att tappa kontrollen och göra bort sig och rädslan hanteras ofta genom att helt enkelt undvika de situationer som är besvärliga. Du beskriver att du genom åren besvärats av olika fobier som varierat över tid. Jag skulle vilja beskriva din situation som att du har lätt för att oroa dig och att detta tar sig uttryck på olika sätt, nu senast genom rädslan över att inte hinna till en toalett om du skulle behöva. För att hantera din oro har du använt dig av det vi brukar kalla säkerhetsbeteenden (t.ex alltid kolla var toaletten finns när du besöker ett nytt ställe, sitta längst ut på kanten i biosalongen osv) och undvikanden (inte åka buss eller berg-och dalbana). Detta har fungerat väl i stunden eftersom du upplever att din oro minskar. Däremot finns problemet fortfarande kvar på lång sikt, och som du har märkt är det vanligt att det förvärras över tid. Det är väldigt vanligt att man börjar oroa sig för att oroa sig! Precis som du beskriver är det oftast inte hjälpsamt att ”ignorera” oro. För att hjälpa dig själv kommer det istället handla om att utmanas i det du är rädd för. T.ex skulle du behöva träna på att åka buss, och stå ut med oron över att behöva gå på toaletten. I början kommer det kännas obehagligt och skrämmande, men efterhand kommer du märka att oron minskar. I slutändan handlar det om att du ska kunna leva det liv DU vill- trots din oro! Att konfronteras med sina rädslor är ett tufft jobb och det kan vara bra att ha stöd av en vuxen när det gäller oro och ångest. Trots att du bekymrar dig över dina föräldrars reaktion är mitt råd att kontakta BUP. En behandlare kan, förutom att lägga upp en stegvis träning för dig, även hjälpa till att förklara din situation för dina föräldrar. Lycka till!