Är ett maskrosbarn som inte vågar säga hur det egentligen är ens till kuratorn

Jag har tagit kontakt med en kurator på min skola, men jag vågar inte berätta hela sanningen för henne.
Jag har bara berättat om mina fobier och hur jag blev ett maskrosbarn. Jag vill säga så mycket, men jag kan inte eller jo jag kan men vågar helt enkelt inte. Jag söker efter fara jag undviker den, jag söker efter det förbjudna.
Jag har aldrig snattat eller kommit i bråk med polisen på några sätt.
Men jag kan få konstiga idéer tex förra veckan satt jag o en kompis i matsalen jag frågade henne om vi kunde springa in i fönstret, hon sa okej. vi tog sats och sprang rakt in i fönstret o landade på golvet båda två. Jag skär mig själv för att försöka förstå mig själv på ett bättre sätt om man kan säga så, jag kräks för att jag är inte värdig maten, jag får lätt ångest och panik av allt o alla.
Minns första gångerna kräkningen, laxerinings medlen o skärningen kom till hands, det kändes som en Adrenalin kick av att få göra det, något hemskt och förbjudet, något ont för kroppen men ändå så härligt på flera olika sätt.
Jag börjar tappa mina vänner, antagligen för dom inte orkar med mig längre.
Jag vill ändra på mig, ingen i min närvaro vet något om detta. jag är rädd att om de får veta något kommer det stöta bort mig ännu mer. Jag vill ändra på mig, men jag vet inte hur. hur kan man få ångesten, paniken, skräcken att sluta? tankar som kommer och går vill jag bara lägga av med men lyckas aldrig helt.
Vill du hjälpa mig?

Bella

BUP svarar:

Hej Bella! Du beskriver en situation som låter mycket påfrestande och du vet inte hur du ska ta dig ur den. Det är jättebra att du har tagit en första kuratorskontakt, trots att det kan vara svårt att tala om hela sanningen. Jag tycker att det låter som att det finns olika saker som du vill ha hjälp med, dels det du beskriver som ”konstiga idéer”, dels att du skär dig, kräks och har ångest. En fara med impulsiva, ”förbjudna” och destruktiva handlingar som du tar till, är att de inledningsvis kan kännas positiva, det kan kännas både spännande och lättande, som att ångesten försvinner för stunden. Men självskadebeteendet kan ALDRIG ta bort ångesten helt och förhindra att den kommer igen. Det finns också en risk att beteendet förvärras om man inte tar det på allvar och får rätt hjälp. Jag förstår din rädsla för att bli bortstött om du berättar, men om ingen får veta kanske ingenting kommer att förändras utan bara förvärras? Jag är övertygad om att du har mest att vinna på att berätta. Din kurator behöver få veta mer om hur det egentligen är, inte bara om fobierna, för att kunna hjälpa dig vidare. Ibland är det lättare att skriva om hur man har det, jag tycker att du lyckas bra i ditt brev till oss. Så om du får svårt att säga, så skriv! Ta hand om dig!