Säger aldrig till någon när jag är ledsen

Hej! 

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Mår dåligt i princip varje dag, om mitt utseende, min framtid, min familj, min kille, mina vänner, i princip allt! Och har väldigt svårt att berätta om de för andra. Säger aldrig till någon när jag är ledsen för det känns som att man då ger den personen problemet. Och så fort jag ens försöker berätta något brister hela jag ut i gråt. Har haft smått självskadebeteende förut men inte något jätte allvarligt, brukar mest hände för att de får mig att tänka på annat än de jag mår dåligt över. Och idag tog jag fram rakbladet, jag ville använda det men gjorde inte det. Känner också att jag aldrig mer vill äta mat igen, siffrorna på vågen bara ökar och ökar för varje gång jag tittar på de. Kan inte heller föreställa mig någon framtid. Vill bli en psykolog men vet inte om det verkligen är så bra ide med tanke på hur jag själv mår. Har hänt några gånger att jag gått till vårt lilla skåp här hemma och öppnat de för att sno nån tablett som mamma har utskriven mot ångest och oro. Den hjälper oftast men känns som att hon snart kommer märka att det försvinner tabletter och vill inte oroa henne. Vill inte att hon ska veta om att jag mår så dåligt. Jämför mig mycket med andra också både utseende mässigt o personligt. Har inget ork till skolan, ber mamma anmäla mig sjuk då o då, o händer ofta att jag går till skolan men sedan inte orkar mer och går hem. Har ibland väldigt sömnlösa nätter och före sommaren sov jag så dåligt om dagarna att jag fick sömnparalyser innan jag skulle sova och vågade sedan inte somna om. Nu på senaste har jag haft drömmar jag inte kan förklara, vaknar upp o är helt vettskrämd o börjar gråta. Har aldrig hänt mig innan så förstår inte varför det händer nu. Förstår inte riktigt vad meningen med livet är heller. Jag har vänner, kille, familj, hus o sånt och ändå mår jag inte helt 100. Vad går livet ut på och varför blev de just jag som hamnade i den här kroppen och fick det här livet. Jag bad ju ingen om de? Vet inte vad jag ska göra. Hjälper det att söka hjälp? Och hur gör jag då? 

Lucja

BUP svarar:

Hej!

Du beskriver väl hur det känns när man har hamnat i den där snurren av negativa tankar som det kan vara så svårt att hitta ut ur. Då är det, precis som du skriver inte så lätt att se att man samtidigt också har det bra. För det är en av mina reflektioner när jag läst ditt brev: livet kan kännas både bra och dåligt - samtidigt!

Lika tokigt som det kan bli när man fastnar i att bara tänka på det som skulle kunna vara bättre, kan det bli om man inte har ork att känna efter att man nog faktiskt är lite ledsen, trött, osäker eller så. Livet är inte antingen fantastiskt eller en katastrof. Livet innehåller lite av varje.

Jag undrar om boven i dramat kan vara att du jämför dig mycket med andra, så som du skrev att du gör. Det är farligt att tro att alla andra är lyckligare, duktigare, snyggare eller vad det nu kan vara. Du som verkar vara intresserad av psykologi har nog koll på att ingen är perfekt. Ser det ut så är det bara en fasad.

Du berättar att du har familj, vänner och pojkvän. Hur har du det med dem då? Kan det vara så att de finns där och de är viktiga för dig, men att det också finns sådant som skaver i relation till dem?

Hm. Din mamma har tabletter mot ångest i det lilla skåpet och du berättar inte något för någon för då börjar du gråta och ger du den personen problemet. Det låter som att du kanske känner dig ensam med ditt, att du tänker att din mamma har nog med sitt. Hellre dämpar/avleder du dina känslor (det viktigaste du har!) med tabletter eller genom att skada dig själv än att visa dem? Man ska inte ta medicin som någon annan har fått utskriven. Jag hoppas att du hör att det inte låter bra. Du behöver få berätta om hur du känner det för dina närmaste och du behöver få gråta. Håller man inne med sina känslor blir det värre. Prata är nästan alltid det bästa man kan göra. Det är bra att veta om du vill bli psykolog!

(För övrigt ska du ta med dig att det är en fördel att ha erfarenhet av att själv ha mått dåligt om man som psykolog ska ge andra som är i kris råd och stöd). 

Ja det hjälper att söka hjälp! Först bör du prata med dina föräldrar. Sedan skulle jag föreslå skolkuratorn eller ungdomsmottagningen. På UMO finns det mycket bra skrivet om att må dåligt och söka hjälp. Jag länkar också i rutan nedanför till artiklar från BUP och svar som andra frågeställare hit till BUP fått.

Lycka till med allt nu och framöver i ditt liv!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta