Blir jag tagen på allvar?

Hej. Jag har under ungefär ett år för det mesta inte mått bra alls, det började med sorg över att familjemedlemmar gått bort men sen så kändes det som att det var något mer som bara gjorde saken värre. Efter ca 3 månader blev det lite bättre och livet flöt på ganska bra, men nu är det så mycket värre än första gången jag mådde dåligt. Jag kan fortfarande glömma hur jag mår och vara glad för stunden, men när allt lugnar ner sig så mår jag skit och jag har ingen aning varför jag inte kan må bra. Det har hänt mycket saker i mitt liv men jag försöker verkligen göra situationen bättre på så många sätt som möjligt, men det går inte. Det känns som att jag alltid blir alldeles för ledsen/nedstämd över småsaker, och som att jag överdriver alla känslor jag har och allt jag gör. Jag gör alltid fel val och gör dumma saker som jag inte menar, och jag kan aldrig riktigt tänka till innan jag gör eller säger något och det gör att mycket i mitt liv går fel. Ingen förstår hur jag känner och jag kan inte riktigt prata med någon, t.ex anhörig eller nära vän. Jag känner mig så dum, samtidigt som jag har insett att det måste vara något fel på mig, dvs något i mitt huvud som jag inte kan hantera eller som gör att jag mår extra dåligt utan en anledning som man kan se utan någon slags terapeut eller liknande. Jag har testat att gå till skolkurator men det hjälpte inte ett dugg, hon var inte bra på att lyssna och det var som att hon dumförklarade mig genom allt jag sa. Jag har letat efter mottagningar och sökt efter psykologer för ungdomar men jag får inga bra resultat, jag antar att det är för att jag inte bor mitt i smeten någonstans. Jag hittade en ungdomsmottagning däremot vilket är den enda platsen nära där jag eventuellt kan söka någon slags hjälp, men jag är rädd att bli dömd om någon ser mig gå in dit, eller att jag inte ska få hjälp av mina föräldrar angående hur jag mår och hur jag vill/måste skaffa hjälp. Jag har ganska nära relation med min mamma och jag kan prata med henne om det mesta, men jag avskyr hennes man min "låtsaspappa", jag kan inte prata med han om någonting och jag undviker honom så mycket som möjligt för om jag inte gör något som han vill kan han bli riktigt elak. Det jag är orolig för är om jag behöver ytterligare hjälp mer än kuratorn på ungdomsmottagningen, tänk om jag behöver en riktig psykolog eller psykiatrier? Det finns inga i närheten utan då måste man åka minst 40 min med bil för att komma någonstans, men jag har svårt att se hur mina föräldrar skulle gå med på att åka så långt fram och tillbaka bara för att jag "mår dåligt och gråter över ingenting"... Det är som att jag behöver 'bevisa' att det är något på tok med mig psykiskt för att bli tagen av någon på allvar, och jag förstår inte ens själv vad det är för fel på mig. Jag vet inte hur jag ska göra just nu, och jag tror att det bara kommer bli värre och värre om jag inte gör något, vad ska jag göra?

Heartbroken

BUP svarar:

Hej!

Du skriver en mycket välformulerat brev som visar ditt klokskap och att du är bra på att reflektera, tänka kring dig själv. Du tänker, resonerar med dig själv men du ibland verkar hamna i fel tankebanor.

För det första är det inte troligt att du alltid gör fel val och bara dumma saker. Detta är en typiskt felaktig generalisering som man ofta gör när man inte är till freds med sig själv. För det andra kan man komma in i en ålder när man som tonåring ser sig själv med nya ögon, analyserar sig själv på ett nytt sätt och när man inte är nöjd blir man ledsen, humöret svänger utan att man skulle kunna sätta fingret på vad det är som inte stämmer. Men det följer inte av detta att man har något fel i sitt huvud, långt ifrån. "Fel i någons huvud" brukar inte visa sig på det här sättet, det kan jag säga.

Det verkar så att du kanske har en så kallad "utvecklingskris" som du kan läsa mer om i den artikeln jag bifogar här. Det är viktigt att man då har en bollplank, en samtalspartner. Du gjorde helt rätt när du vände dig till skolkuratorn men jag förstår att det inte slog ut väl. Tyvärr händer det att man inte möter den förståelse och stöd man skulle behöva. Det blir man ännu ledsnare av. 

Men du gjorde det rätt även fortsättningsvis när du tog reda på ungdomsmottagningen. Med de problem du beskriver i ditt mejl skulle jag själv direkt hänvisa dig till dem. Vanligtvis är det erfarna behandlare där som träffar många ungdomar med liknande problem du har och naturligtvis med andra sorters problem. Men just för att ungdomar går till umo med så olika sorters problem kan ingen veta varför du går dit. Jag tror att det är din tanke att det är konstigt att gå dit. Det är inte det. Jag är ganska så säker på att du där får den hjälp du behöver, utav det du skriver finns det inget tecken på att du skulle behöva gå till en barnpsykiater. Släpp den tanken nu och du får se.

Det är jättebra att du har en god och nära relation till din mamma och ni kan prata om det mesta. Det är alltid jobbigt när ens förälders nya partner ställer till svårigheter. Men det ska inte störa din relation till mamma. Det bästa är om ni kan även tala om som är jobbigt med din "styvpappa", även om mamma kanske blir ledsen. Det är ändå hon som kan och ska hjälpa till att hantera situationen. Lita på henna så som du hittills kunde göra det. Och gå till ungdomsmottagningen om du behöver tala med någon utanför familjen.

På nätet kan du också chatta med någon på tjejzonen.se. Ett annat alternativ är Tilia som erbjuder olika sorts stöd.


Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta