Har ett ganska komplicerat problem

Jag har ett ganska komplicerat problem tror jag.

Jag försöker intala mig själv att allt är bra, att jag mår bra, men det går inte så bra. För jag är inte säker längre.

Bokstavligt alla klagar och verkar oroliga för mig. Mina vänner tycker jag är sjukt tyst, nedstämd och att jag verkligen måste lära mig hur man "små pratar" och jag kan hålla med om att jag är en sjukt svår person att hänga med. För jag svarar bara på frågor, jag lägger inte till mina åsikter eller tankar, jag säger mer eller mindre inget, och det handlar inte om att jag inte vågar eller har svårigheter för att hålla en aktiv konversation. Jag har bara inte tänkt på vad jag tycker, lägger ingen vikt vid sånt jag själv upplever onödigt. Varför ens spekulera i om det ex är fel att det är 18års gräns på att dricka alkohol? Lagen är satt och det är som det är. Är så trött på att man ska spekulera i allt hela tiden, och så fort man inte gör det tror folk att det är något fel på en. Jag upplever mig heller inte som nedstämd. Jag är bara tyst och undviker socialt. Är det fel? Jag är den jag är, och jag gillar inte att vara social, så varför utsätta sig för det? 

Mina föräldrar beskriver mig som okänslig och kall. Vilket dem har rätt i. Jag är kall och okänslig rakt igenom hjärtat. Men jag har alltid behövt ta hand om mig själv. Aldrig haft någon vuxen att vända mig till, mina föräldrar har alltid prioriterat bort mig för sina egna intressen eller liknande. Som 9åring fick jag vara hemma själv upp till 2 dygn. Det fanns mat hemma osv, men jag var 9 år. När jag mådde dåligt för att några ex retat mig i skolan under dagen så låg jag och grät i min säng på kvällen. Ensam i huset! Jag behövde uppmärksamheten! Som jag aldrig fick! Nu tycker jag uppmärksamhet är döden, hatar ögonkontakt och stammar bara när jag pratar. Jag binder inte upp mig på människor för rätt som det är är dem borta och man står återigen själv. Jag är 14 år idag och ser mina föräldrar rest intill aldrig nu för tiden. Dem har antingen jobb relaterat, middagar eller annat för sig. Jag har inga riktiga föräldrar, har aldrig haft och dem 2 som står i mina papper känner mig inte. Dem vet inget om hur mitt liv är idag och jag vet inget om deras. Det är precis så jag vill ha det. Nästan läskigt hur lite dem betyder för mig, som allt annat då liksom.

Men de är anledningen till att jag upplevs som skum, de mesta som jag kan idag har jag lärt mig själv, sen har skolan hjälpt en del och google har varit min bästa vän. Jag skiter i vad folk tycker och tänker om mig. Man kan inte tycka om alla. Men bara för att jag inte tar åt mig betyder de ju inte att jag inte sparar de folk säger på minnet. Att jag är känslokall betyder inte att jag inte har känslor! Jag kan bli sårad av folk, men jag kanske inte står och stört grinar framför dem. 

Att alla mina vänner, mina föräldrar och lärare på skolan klagar på samma saker om mig är ett stör moment. Har aldrig riktigt fått kläm på det här med empati och medlidande, jag vet vad det är och jag vet att det är viktigt. Men jag har svårt att tycka synd om människor. Att vara trevlig är bland de värsta jag vet, så mycket bättre att vara själv för då slipper man tänka på vad man säger, hur man beter sig osv. Jag upplevs nog som en fett otrevlig person om man inte känner mig-vilket ingen gör. Jag är inte pratglad, är inte ett dugg intresserad av andras liv och slösar bara bort mitt liv på serier och böcker.

Jag har inte kommit fram till om jag mår skit dåligt eller om jag mår okej. Om jag ens vill ha hjälp, eller om jag ska skita i det.

Livet känns som en saga, en riktigt negativ!

Anonym

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt mycket välskrivna brev, jag tycker att du verkligen är bra på att uttrycka dig och reflektera.

Först vill jag inleda med att säga hur sorgligt det är att höra hur fysiskt och känslomässigt lämnad du har blivit under din uppväxt. Ingen 9-åring ska behöva bli lämnad ensam hemma så som du har blivit. Det är tyvärr inte alla föräldrar som förstår vad ett barn behöver i omsorger eller av olika orsaker inte förmår ge det, och det innebär oftast en stor påfrestning för barnet att hantera, särskilt om man inte har andra närstående vuxna omkring sig som kan utgöra en trygghet. Det låter även som om du många andra gånger under uppväxten har fått klara dig alldeles för mycket på egen hand i din tillvaro. 

Du är inte ensam om att ha gått igenom sådana upplevelser och ofta tvingas man då växa upp för snabbt. Man brukar säga att man blir en "självförsörjande person" vilket betyder att man känslomässigt har lärt sig att själv försöka ge sig det man behöver och förväntar sig inte att kunna få känslomässigt stöd och utbyte från andra viktiga personer i ens liv. Ofta är detta en strategi som man helt enkelt har tvingats utveckla när omgivningens stöd har brustit, en strategi som varit nödvändig för att man skulle klara av livet som det var då.

Senare i livet kan samma strategi ibland bidra till andra slags svårigheter, kanske man får andra problem i nära relationer. Det är då viktigt att inse att det inte beror på att man är en dum eller dålig person utan att dessa beteendemönster faktiskt är en följd av tidigare livserfarenheter, d.v.s något som är inlärt. Du är som sagt inte ensam om att behövt gå igenom sådana saker och ofta kan man få bra hjälp av att gå och prata med en professionell om hur allt hänger ihop och påverkar en senare i livet, och vad som kan vara till hjälp framåt för att det ska påverka en mindre.

Jag tänker att man därför kan inte utesluta att dessa erfarenheter från din uppväxt också kan hänga ihop och påverka hur du idag upplever sociala kontakter och känslomässig närhet. Jag är därför inte alls övertygad om att dina föräldrar har rätt som beskriver dig som okänslig eller kall, även om du skriver att du håller med dem. Hur du reagerar i vissa situationer eller hur du kanske känner en distans mellan dig och dina föräldrar kan faktiskt också hänga ihop med dina tidigare erfarenheter och behöver på så vis inte alls vara en personlig egenskap. Vad tror du om det? Kan det vara så?

Du skriver också att alla dina vänner, dina föräldrar och lärare klagar på samma saker om dig. Gissningsvis är de bekymrade över hur du har det men jag tänker att någonstans har detta inte förmedlats så bra till dig om du mer upplever det som klagomål på hur du är. 

Du berättar att du tycker "uppmärksamhet är döden", att du har tycker det är mycket jobbigt med ögonkontakt och känns som du stammar när du pratar, att du tycker det känns svårt att småprata och att när du är social så tänker du väldigt mycket på hur du beter dig och vad man ska säga. 

Dessa olika sociala svårigheter och känslor som du beskriver tänker jag skulle kunna hänga ihop med flera olika aspekter.  Jag tror därför att du skulle kunna vara hjälpt av att börja gå och prata med någon för att börja sortera i dessa upplevelser, tankar och känslor. Jag tänker inte så för att det på något vis skulle vara något fel på dig eller hur du är, utan jag tänker så för att det kanske skulle kunna kännas som en ventil för dig att börja prata och tänka tillsammans med en professionell person, istället för att du i så hög grad själv ska behöva fundera ut hur du kan hantera svårigheter.

Om du vill så skulle du kunna söka upp en ungdomsmottagning, dit man kan vända sig för egen samtalskontakt.

Hoppas några av dessa tankar har kunnat vara dig till nytta!


Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta