Ska det alltid vara så här?

Jag har länge haft ångest. Jag har haft mörka perioder så länge jag kan minnas, allt har sett mörkt ut. Jag har haft alla möjliga olika självskadebeteenden ätstörningar, skära, självmordsplaner,sexmissbruk, alkohol, sömnstörningar vilket resulterat i dåliga impulsiva handlingar som gett mig mer smärta än förut. Jag har lämnat landet, åkt från mina föräldrar till ett internat på en annan kontinent och trott att allt ska bli bra, och i början var det så. Men mörkret kommer alltid ikapp på något sätt. Nu på senaste har jag börjat få svårt att andas tillbaka hets runt kroppen dålig sömn och tvivel på livet, även ofrivilliga flashbaks på saker jag inte vill se från det jag innan var med om. Vet inte vad denna fråga ska tjäna till men kommer det någonsin bli bra? Jag har gått på antidepressiva som bara resulterat i panikångestattacker och blackouts, jag har gått hos er mycket och hatat det för det är bara en massa deprimerande tanter som säger att jag är normal och överdriver. Hur ska jag göra? För detta handlar inte om att jag vid tillfällen gjorde hemska saker som jag kommer ångra för alltid, det handlar om att det som fick mig att göra det var där från början, det kom av sig själv, jag har alltid varit såhär oberoende av yttre faktorer. Innan mediciner kom till bruk. I min värsta sömnstörningsperiod började jag se hallucinationer, och nu börjar det komma tillbaka. Jag har haft träningsperioder där jag tränat mycket och varit extremt fokuserad på träningen, gått upp exakt samma tid varje morgon och tränat exakt samma sak eller sprungit exakt en mil på samma löpband på gymmet. och samma sak med pluggandet där jag lyckats lura mig själv att för en kort period mått bra.  

Ska det alltid vara såhär för det ser jag inte som ett ultimat liv, jag har ju precis börjat gymnasiet

v.s

BUP svarar:

Hej!

Nej, du ska inte ha det så här. Men ja, någon gång kan det bli bra, i alla fall mycket, mycket bättre. För det du beskriver är extremt jobbigt. 

Du räknar upp snart sagt alla tänkbara problem som kan drabba en ung människa. Men du skriver att du har haft dom och jag vet inte exakt vad du har kvar av alla dessa svåra problem idag. Det jag däremot förstår, är att du fortfarande har väldigt mycket ångest och en hel del svåra biverkningar av medicineringen. Jag kan också ana att du har fått vissa traumatiska upplevelser under tiden du har missbrukat både det ena och andra, som - med dina ord - ledde till "impulsiva handlingar" som du får flashbacks ifrån.

Jag är ytterst förvånad över att du inte fick bättre förståelse på BUP. Jag vet att det händer att terapeut och patient inte hittar varandra, att det inte "klickar" mellan dem, att det blir missförstånd och att det inte uppstår nödvändigt förtroende.

Men det är svårt att förstå att de tyckte att det du beskriver på något sätt är normalt. Missförstå mig inte - jag litar på dina ord och ifrågasätter inte att det har blivit så. Min förvåning gäller ifall du faktiskt vågade berätta allt, att dina behandlare verkligen fick en helhetsbild av dina stora problem och svårigheter. Gjorde du det? Fick du tid och utrymme att göra det? 

Jag ställer inte dessa frågor nu för att ändra på det som har hänt och som i så fall blev väldigt fel.
Jag ställer frågorna för framtidens skull. För på något sätt måste du få hjälp-ordentlig hjälp-med din ångest, panikattacker, fixeringen vid träning och som sagt, med bearbetningen av eventuella traumatiska upplevelser du kan ha varit med om.
(Det sistnämnda är förstås bara en gissning från min sida, baserat på mångårig erfarenhet av att unga flickor som missbrukar alkohol och sex kommer sällan undan sådana traumatiska händelser, men det är bara du som vet vad du har varit med om).

Så, nu till nästa steg: tar du fortfarande de mediciner som du fick svåra biverkningar av? I så fall är det nödvändigt att du talar med den läkare - på BUP eller vårdcentralen - som är ansvarig för medicineringen och berättar om biverkningarna. Dessa mediciner ska antigen bytas ut eller tas bort - det kan bara en läkare ta ställning till. Sedan, oavsett medicinering, måste du få en ny samtalskontakt. Mediciner, även om de inte ger oönskade biverkningar, räcker inte för dig. 

Här uppstår flera frågor. Kan du tänka dig att gå tillbaka till samma BUP-mottagning men säga att du vill ha en annan terapeut för kontakten fungerade inte med den första? Det är inget konstigt med det, det händer inte sällan att en behandlingskontakt inte fungerar med en, men fungerar bra med en annan person. Hur mycket känner dina föräldrar till dina problem och det misslyckade behandlingen förra gången? Kan de hjälpa dig med detta och ringa? Det vore det bästa. Men om du av någon anledning inte kan eller vill koppla in dom i nuläget är det i din ålder möjligt att du kontaktar BUP på egen hand. Det kan vara svårare för dig - men det är möjligt.

Om du ändå vill börja helt på ny kula, kan du vända dig till ungdomsmottagningen och berätta rakt upp och ner precis det du har skrivit till oss. På din nya skola kan du också gå till skolkuratorn och be henne om hjälp på vägen till en behandling. 

För att återgå till din fråga om det ultimata livet: du har haft det jättekämpigt, du har varit med om mycket som en ungdom absolut inte ska vara med om. Men det finns utväg och jag kan utifrån mångårig erfarenhet säga: det finns många andra som haft det lika svårt, lika hemskt men har kommit ut på andra sidan av tunneln och ordnat ett bra liv för sig själva - med hjälp utifrån.

Att stå på dig tills du får den hjälp du behöver och har rätt till är viktigt, är avgörande. Ge inte upp, det blir värt det!

 

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta