Vill inte vara otrevlig

Hej bup. 

Jag vet inte riktigt vad det är, men jag vet att jag mår dåligt av det på det sättet att jag blir frustrerad och ledsen. 

Jag känner mig stressad av livet och kan känna mig pressad att göra saker jag inte vill (inga sexuella påtvingade saker inte) utan mer att jag känner att jag måste göra det, vad det nu kan vara, typ gå på en fest eller bio. Eller helt enkelt bara träffa en person. 

Det kan ofta hända att jag blir väldigt trött på närvaron av andra människor och jag uppskattar min egen tid, men folk som smsar och liknande gör mig bara stressad, jag vill inte vara otrevlig och känner därför att jag måste svara t.ex. 

Det hela började för sådär ett år sedan då jag pratade väldigt mycket med en person som ville ha kontroll över vad jag gjorde. Han ville höra min röst, chatta till sent på natten, spela och lät mig inte vara med andra kompisar. Han var väldigt manipulativ och andra undvek honom för att han bettede sig illa. Detta använde han emot mig på det sättet att jag kände mig skyldig om jag undvek honom, inte svarade på en gång osv. Och ju längre vår relation pågick desto sämre mådde jag. Andra försökte hjälpa mig och sa åt mig att blocka honom men han hotade med att ta sitt liv. Han hade nämligen redan ett självskadebeteende sen tidigare och jag var så rädd att han skulle begå självmord bara för att jag slutade prata med honom. Jag kunde inte säga vad jag ville och det kändes som att gå på glas i varenda konversation. Jag kunde inte sluta prata. Det hela började gå utför då han började få raseriutbrott över saker som att jag inte ville berätta vem jag spelat med (onlinespel) och efter några veckor började han säga till mig att jag borde begå självmord. Döda mig själv. Att ingen skulle bry sig.

Jag var inte och är fortfarande inte självmordsbenägen, men när jag äntligen blev fri från det där hände samma sak igen, med en person som var väldigt deprimerad. Han berättade ofta detaljer om hur han skar sig själv och jag hatade det. Det slutade med att han också sa att jag borde begå självmord. Jag ignorerade dock honom på en gång när han sagt det, och nu några månader senare pratar vi igen och han är nu som vilken annan person som helst. Han träffar någon och har fått mediciner/liknande. 

Blev lite av ett stort sidospår, för att återgå till ämnet har det här lämnat mig med att jag har svårare att lita på människor och öppna upp mig. Jag känner mig fortfarande tvingad till att göra saker jag inte vill i rädsla av att folk ska ogilla mig. Och jag är bara väldigt frustrerad.

Finns det något sätt att fixa mitt ”kaos”?

P.s. Blev långt, men måste avsluta nu. Har sovit lite för lite senaste tiden och har NP imorgon, så behöver energin >.< 

P.s.s. Förlåt att det blev så långt.

Frustrerad

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Du ber om ursäkt för att du tycker brevet blev så långt. Men jag tycker inte det blev för långt och jag tycker det var bra att du gav dig själv utrymme att berätta. Jag tror du ska försöka ta lite mer plats och inte vara så ängslig för vad andra kanske eventuellt kan tänka om dig och vad du gör.

 Alla är mer eller mindre rädda att andra ska ogilla dem. Vi vill oftast bli omtyckta. Men om vi hela tiden måste bli omtyckta måste vi oftast göra våld på oss själva och till slut vet vi inte riktigt längre vem vi är. Du beskriver många situationer där du gör saker för att du känner dig pressad eller påtvingad och kanske är det för du är rädd att inte gå någon till mötes eller säga nej till någon? Du beskriver också relationer till killar där du haft svårt att värja dig och jag tycker det låter som de varit både hänsynslösa och gränsöverskridande mot dig. Men du har ändå till slut kunnat sätta dina gränser och sagt att nu får det räcka. Det är väldigt bra.

Du skriver att det hela började för ett år sedan när du träffade den första killen du berättar om. Jag tänker att det du varit med om är ganska hemskt och det är lätt att förstå att det gjort dig mer försiktig samtidigt som det kanske blir en  konflikt inom dig att vilja hålla tillbaka och göra vad du vill eller vara tillmötesgående av rädsla att förlora vänskap eller kärlek. Men du skriver att du känner dig tvingad och det kan vara besvärligare att själv göra något åt? 

 Du undrar om det finns något sätt att åtgärda detta? Ett sätt är naturligtvis att du får försöka pröva göra saker som du själv vill och säga nej till sådant du inte vill. Pröva att säga nej! Jag har också tänkt många gånger att det är först när man kan säga ”nej” som man också kan säga ”ja”. Om du tycker att det är för svårt att förändra detta själv kan du söka hjälp genom att prata med någon. Det brukar underlätta. Du kanske kan pröva prata med din skolkurator eller ta kontakt med en ungdomsmottagning där du bor. Det kan också vara bra att bara prata/chatta med andra om detta problem som är vanligt men kan vara väldigt begränsande. Kanske kan du få hjälp på Tjejzonen. Men om du upplever mycket tvång i detta och att du själv inte kan förändra så mycket tycker jag du kan söka hjälp på BUP där du bor.

Tack för ditt brev!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta