Tycker jag är ett fult monster

Hej!

Jag har svårt för att acceptera mitt utseende. Jag har också börjat gömma mig från min familj och vänner. Jag gråter allt mer, hatar mig själv mer och känner inte alls något ork med livet. Jag skär mig själv när jag som mest mår dåligt, annars kliar jag min arm tills det börjar blöda. Jag vet varför jag mår dåligt, det mesta är över min familj. Mina föräldrar är skilda och min mamma blir agressiv lätt. Hon skriker och säger elaka saker till mig och mina syskon. Varje dag känns det som att jag ska gråta och ibland får jag panik så att jag låser in mig i badrummet och lägger mig på golvet och gråter så jag knappt kan andas. I skolan hade jag 2 bästavänner men det känns inte som att de vill umgås med mig mer. Jag har inte pratat med dom på över en månad. Jag är rädd att jag kommer vara ensam i skolan när jag börjar i höst. Det är jobbigt att gå i skolan, att gå förbi de populära. Jag har hört flera saker i skolan och en gång satt några och skrattade åt mig på lektionen så jag gick ut ur klassrummet och grät. Det har hänt 3 gånger att jag behövt gå ut. Folk pratar bakom ryggen på mig. De har även sagt saker framför mig, saker som "Du är värdelös", "Du är så jävla ful", "Du är ett misstag", "Hora" och mer. Jag känner att jag knappt klarar av att hålla imot det. Jag orkar snart inte mer... 

Jag har pratat med kuratorn men han börjar alltid prata om annat och jag är rädd för att säga något så allvarligt att han kallar in socialen. Han har gjort det förut utan att jag velat det. Jag har självmordstankar, tänker på hur det skulle vara om jag var död. Jag kan inte kolla mig i spegeln utan att hata det jag ser, jag är 13 och väger xx kg, jag försöker svälta ihjäl mig och hålla mig borta från alla. Jag låser in mig på mitt rum och vill inte göra något.

Jag behöver hjälp men jag vill inte att det ska bli värre... det är så mycket som stör mitt liv, jag kan inte ens le längre...

Jag är ett monster, jag har humörsvägningar hela tiden och när jag gör fel så känns det som att jag faller ner i en svart grotta. En annan grej är att jag haft en långdistans förhållande med en kille som är 18. Han håller hela tiden på att snuska upp sig och vill att jag ska skicka bilder på mig själv i underkläder. Självklart har jag gått på det flera gånger... Jag gjorde slut med honom för ungefär 3 månader sedan och denna hemligheten har jag hållt i 1 år. Han gör allt för att ha kontakt med mig, han säger att han älskar mig och att jag ska bli ihop med honom. Men jag vill inte det och på något sätt kan jag inte sluta skriva med honom även om jag blockat honom, han bara kommer upp i mina tankar och jag ver inte vad jag ska göra. Jag blir galen!

EVV

BUP svarar:

Hej EVV och tack för ditt brev. 

Du har det verkligen jättekämpigt just nu och jag är verkligen ledsen över att du mår så dåligt. 

Jag tänker att du verkligen behöver någon i ditt liv som kan finnas till för dig och lyssna och stötta dig. Det låter så oerhört ensamt och jag tror inte det finns någon som klarar av att handskas med allt det här svåra, på egen hand. Det är så mycket du kämpar med och jag tror att det kan vara bra att ha någon klok person som hjälper dig att sortera i allt det jobbiga och göra det mer överskådligt. Nu är det, som du säger, så mycket som stör i ditt liv.

För att det ska bli bättre måste man ibland rota i det som är jobbigt. Du vet, som när man har fått ett skrubbsår på knät? Då måste man tvätta och och rengöra det där såret riktigt ordentligt och det gör ont och svider som tusan, men när det väl är rent så läker det oftast riktigt fint och man kanske bara får ett litet ärr som påminner en om den där gången när man föll av cykeln, snubblade på trottoaren eller vad det nu var som orsakade det där skrubbsåret, men det gör inte ont längre.

Jag tror att du måste börja tvätta ditt skrubbsår och även om det kommer att göra ont - kännas värre - först, så kommer det bli bättre så småningom. Om inte kuratorn på skolan känns lämplig så kan Tjejzonen vara ett bra, tryggt ställe att söka stöd hos. Eller UMO, de har stor erfarenhet av ledsna och olyckliga tonåringar.

Att du inte har pratat med dina bästa kompisar på en månad, kan det bero på att det är sommarlov och många är bortresta? Har du provat att kontakta dem själv? Skickat ett SMS eller meddelande på Facebook eller liknande nu innan skolan börjar? Du skulle kunna skriva helt neutralt, typ -"hej, hur har din sommar varit? Vi ses i skolan snart, kram" eller liknande. Att bara ha någon liten kontakt innan skolstart tror jag skulle få dig att känna dig lite mindre orolig. Skulle du våga göra det? 

Det är ganska lätt att stressa upp sig för saker som man egentligen inte vet om det kommer hända eller inte. Och nästan alltid är det inte så illa som man tror. Jag hoppas dina vänner finns kvar för dig nu i höst. 

Och du, jag tycker faktiskt att det är strongt av dig att stå emot den där killen, jag tycker inte han verkar vara nåt att ha. Du förtjänar bättre än någon snubbe som håller på och snuskar sig.

Jag hoppas du får det bättre med allt det jobbiga snart. Kom i håg att du är värdefull.