Fast i skiten

Hej, jag vet inte var jag ska börja, kanske med att berätta hur det känns? Jag skakar helatiden, det känns som att jag fryser, jag har kallt men jag svettas. Jag kan inte somna på nätterna, tröttheten är en vana för mig, jag inser knappt att jag är trött förrän någon frågar om det. Tre timmars sömn är också en vana för mig, en vana jag haft i flera månader nu, snart kommer jag tuppa av, en snart trettonårig tjej behöver mera sömn. Jag kan inte lita på någon och ångrar mig alltid så fort jag öppnat mig ens lite inför någon, till och med inför min syster, mina föräldrar.
Allt började i slutet av januari/början av februari år 2013, innan det var jag en överlycklig tjej som såg fram emot att växa upp, ingen aning om att det skulle komma så här många motgångar, inte ens en tanke på självmord, självskadebeteende eller att må psykiskt dåligt. Den enda smärtan jag kunde känna var när jag föll och skadade mig, jag kände bara fysisk smärta. Den trettioförsta januari 2013 fick jag kontakt med en kille, tre år äldre än mig men underbar. Han fick mig att känna mig speciell, vi var typ på G då jag var en tjej väldigt mogen för sin ålder, vilket jag fortfarande är. Vad jag inte visste var då att han höll på med många andra tjejer på samma sätt och en dag berättade han att han var ihop med en annan tjej, samma dag som vi hade myst och han nästan kysst mig. Jag var förkrossad men vi fortsatte som vänner, typ, men det var inte det samma. Vi bråkade hela tiden och efter ett stort bråk så sade han åt mig typ; "Jävla bitch, gå och dö!", "dränk dig i en brunn.", "stick o brinn.", "vill int ha dig levandes längre jävla hora!" och det var då jag började må piss. Vi pratade inte under hela sommaren men jag mådde fortfarande piss, jag och mamma fick en sugande relation och jag berättade inte ens något om detta till henne, vi bråkade helatiden och hon sade väldigt fula ord emot mig som sårade mig, det var då jag insåg att jag inte kan må bra, fast jag försökt övertala mig själv att jag mår fint, det går över om ett tag så insåg jag att det kommer finnas kvar, ett svek är inte något som bara försvinner med ett fingerknäpp. Jag frågade runt på olika hemsidor vad andra tjejer gjorde när de mådde så här dåligt och de svarade typ "jag skär mig", "jag gör mig illa", eller liknande, det verkade ju hjälpa så jag testade. Och efter den ena gången jag testade så dubblades det till en till gång, sedan ännu mera och till sist var det något jag gjorde nästan varje dag, en ny vana i mitt då meningslösa liv. På hösten så bad han om ursäkt och tyvärr så förlät jag honom, jag vet inte ens varför. Vi träffades och hade kul, nu bara som kompisar då jag var helt säker på att jag aldrig skulle lita på någon igen. Men han svek mig igen, precis som väntat.
Under denna tid jag känt honom hade jag också lärt känna två andra killar som snabbt kom mig nära, väldigt nära. När den här första händelsen skedde så var det dessa killar jag vände mig till, jag älskade dem, de var de enda jag ens kunde lita lite på. Men de var också ett år äldre än jag och när de började högstadiet så valde de att inte vilja vara min vän längre. Jag hade ingen, ingen att vända mig till, jag grät mig till sömns dag och natt, cuttningen blev allt djupare, djupare och djupare. Jag började spy upp maten jag åt, jag var inte värd något längre, inte ett dugg för någon. Jag fick självmordstankar och funderade länge på att verkligen begå självmord. Den ena killen kom tillbaka, sa att han mådde så dåligt över vad han gjort, svikit mig i en situation där han visste att jag inte klarar mig ensam. Jag tog tillbaka denna killen, bara jag hade någon som kunde hålla om mig och bry sig. Jag var dock inte lika öppen med honom som tidigare, men lite vågade jag berätta, ibland. Och han förstod, han fick mig stanna vid livet.
En dag insåg jag att jag hade starka känslor för honom, mer än som bara en vän. Men då hade han fått en flickvän och vi började sakta dras ifrån varandra, till slut pratade vi nästan aldrig längre, vi träffades aldrig, han var alltid upptagen. Depressionen och anorexian anföll igen och jag sjönk ner djupare än tidigare, jag vågar inte öppna mig för någon, inte psykologer, inte kuratorn, inte föräldrar, morföräldrar, farföräldrar, syskon, vänner, ingen, ingen annan än er. Och här sitter jag idag, djupt nedsjunken i anorexia och depression utan att mamma har minsta aning om det. Hon behöver inte få veta, hon bryr sig ändå inte. Ibland känns det som om jag bara vill falla, känna känslan av att hoppa, hoppa och falla, sedan ligga där och långsamt dö utav smärtan. Men så får man väl inte tänka? Egentligen har jag det bättre än så många andra, samtidigt som allt känns som om det inte kan bli sämre. Jag borde vara tacksam över att få ha ett liv men just nu skulle jag så jävla gärna bara lämna bort det. Inte till någon annan, nej, ingen ska behöva genomgå ett helvete som detta, jag är liksom bara en trettonårig tjej, mentalt nitton, och mår så jävla dåligt, allt har gått så snabbt.
Iallafall så är jag här nu, jag är fast i skiten. Fast i depressionen, anorexian och pisset utan att ha någon som kan hjälpa mig upp. Snälla, hjälp mig, jag orkar snart inte mer.

Orkar inte längre.

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev.

Jag tänker att ett tema i ditt brev är hur du ska bära dej åt när du mår dåligt. Hur ska du kunna hantera det? Hur ska du kunna må bra igen?

Du skriver i ditt brev att du tills för något år sedan bara känt fysisk smärta, inte psykisk smärta (må dåligt). Om det stämmer måste du varit helt oförberedd och sakna erfarenhet av att känna och hantera egen psykisk smärta i olika former.

Du skriver att du frågade runt på olika hemsidor hur andra tjejer gjorde när de mådde dåligt och du fastnade för att göra illa dej själv fysiskt. Kanske för att du bättre visste hur du kan hantera fysisk smärta än psykisk?

Kanske har du inte så mycket erfarenhet av att få hjälp, stöd och omhändertagande av andra, till exempel föräldrar, när du mår dåligt? Kanske vågar du inte öppna dej för någon annan för att du inte riktigt förstått hur det kan hjälpa dej?

Jag tror du skulle må bra av att få hjälp och stöd genom en samtalskontakt där du också kan få hjälp att lära dej att hantera psykisk smärta på andra sätt än du nu gör.

Jag tycker att du, med hjälp av dina föräldrar, kan ta kontakt med BUP eller en ungdomsmottagning där du bor. 

Du kan också chatta om dina problem på tjejzonen.se

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta