Varför kan inte bara BUP låta mig vara?

Hej!

Är BUP verkligen frivilligt på allvar?

För antingen ljuger ni eller så är det något fel på min behandlare. Jag har mer eller mindre alltid mått dåligt, det började spåra ur i 8an då varnings signalerna började dyka upp. Slutade äta i skolan, skolka mer och mer, betygen försämrades och jag drog mig undan klassen.

Nu går jag i 9an och kan inte ens gå till skolan. Är för tillfället hemma varje dag av den enkla anledningen att skolan just nu inte ens finns på kartan i mitt liv. Sen så sa lärarna efter ett möte med BUP inför alla 26 elever i min klass att jag är deprimerad!- Vilket jag inte är. Så kommer ALDRIG mer gå till den skolan eller möta klasskamraterna.

Alltså sätt dig in i min sits, hur jag skäms! Ni vuxna kanske inte tycker det är något att skämmas över, det här med psykisk ohälsa. Men det är inte så jävla enkelt att stå där själv som 15 år och behålla självkänslan när man sitter i hörnet och hör hur dem på rasterna skämtar om självmord, att man är emo om man skär sig... att man är ett freak!

Jag trodde dessutom de var sekretess på BUP men tydligen hade jag jävligt fel.           Eller jag kanske var ett undantags fall?.

Min mamma ville att jag skulle till BUP och vi hade MÅNGA bråk om att ens testa. Tillslut var det ju inte mycket att göra, föräldrar vinner ju alltid tillslut, jag gick dit, det var stelt, obekvämt, jobbigt, hemskt... ja, som ett samtal är om man blir tvingad och ska försöka pressa fram sånt man försökt dölja och förneka i 5 år.

Jag gick dit ett par gånger och sedan var det nog, sprang ifrån, skrek.. fanns inte så mycket att göra ifrån min mammas håll egentligen så hon ringde ju då till min behandlare samma dag jag skulle till samtalet. Slapp samtalet men sedan kom dem ju på andra idiotiska idéer. Att hon skulle komma hem till mig...

Liksom herregud, nej de ville jag ju inte och nu ska hon ändå hem till mig, alla verkar ju vara döva. Dem hade även tagit upp deppresions/ångest medicin vilket jag också vägrat till. Varför kan inte bara BUP låta mig vara? Hjälp dem som vill ha hjälp istället för att lägga resurser på såna som mig. Bråkar varje dag med mig själv, måste jag behöva bråka med er också? För jag ger mig inte och detta hoppas jag ni vet om, om ni nu är så pedagogiska, det är rest intill omöjligt att hjälpa någon som inte vill ha hjälp.

Jag har inte sagt så mycket på samtalen heller, typ bara tagit upp självkänslan för att säga nånting. Som du dessutum kanske märkt låter jag arg, är snarare ledsen som förvandlas till ilska för att inte visa mig som en svag liten tjej som folk bara säger ´stackare´till. Har testat att prata med den milda söta rösten men då kör ju alla över mig direkt.

Jag ropar inte längre på hjälp för att jag vet att ingen kommer kunna hjälpa. Ingen kom på 5 år, och nu helt plötsligt kommer ni in i bilden, jag sitter för långt ned i skiten och skulle egentligen behövt hjälpen för väldigt länge sedan. Men de spelar ingen roll, bryr mig inte vad som händer med mitt liv längre. Det är redan borta.

Anonym

BUP svarar:

Hej!

Du är mycket arg men också besviken. Besviken att du inte fått hjälp tidigare, att din lärare pratar inför klassen om dig och besviken på den BUP-kontakt du har/haft. Jo, det är sekretess på BUP men troligen (får vi verkligen hoppas) har dina föräldrar godkänt att skola och BUP har kontakt  i ditt fall? Det är vanligt. Hur sedan en lärare hanterar de uppgifter hen har om dig kan knappast BUP lastas för. Men det är ju självklart att du måste bli tillfrågad och godkänna innan någon lärare pratar om dig inför klassen!

Att dina skolkamrater hånar dig, skämtar om självmord, att du är ett freak och så vidare låter fruktansvärt. Jag kallar det för mobbning och det är skolans skyldighet att få det att upphöra. Jag förstår att du inte vill gå till skolan. Men att inte gå till skolan blir också ett problem i sig. Hur ska detta lösas så att det blir bra för dig?

Att sedan BUP inte får bra kontakt med dig utan tvärtom är bara beklagligt. Du skriver  - "som ett samtal är om man blir tvingad och ska pressa fram sånt man försökt dölja och förneka i 5 år". Så ska det naturligtvis inte kännas! Och visst har du rätt när du skriver att det är näst intill omöjligt hjälpa någon som inte vill ha hjälp. Men jag tror du både vill och behöver hjälp – men inte av det slaget du nu fått erfarenhet av och du har nog fel när du tänker att ingen kommer kunna hjälpa dig. Du tänker att det är för sent att få hjälp nu men så är det ju inte. Hur ska du göra nu? Jag har några tankar du kan pröva.

1.Bli vän med din mamma(föräldrar) så att du har ett stöd hemma. Sikta på att enas om att hon vill ditt väl och att du är en mycket viktig person när det gäller vad och hur hjälp till dig ska se ut. Man måste lyssna på dig!

2.Försök fundera ut vilken hjälp du själv nu önskar. Byta skola? Skolan ber om ursäkt och ordnar upp så att du kan komma tillbaka? Tar itu med att du mobbas?

3.Du mår dåligt, vilken hjälp vill du ha? En samtalskontakt där du kan berätta i egen takt vad du vill prata om? Det kan finnas på flera ställen om du vill pröva. Byta behandlare på BUP är helt ok när det inte fungerar. Vårdcentralen eller en Ungdomsmottagning har också möjligheter om du tycker BUP är kört.

Du har en ganska stökig situation nu och mycket som behöver redas ut. Jag hoppas du inte ger upp utan orkar ta tag i det. Det är så viktigt vad du själv vill och tänker även om dina erfarenheter just nu är att ingen verkar bry sig om dig som en unik person. Men det finns ju en avsevärd kraft i dig som visar sig i din ilska. Men du är ju också ledsen. Kanske kan du vara båda sakerna? Visa din ledsenhet för de som kan lyssna och inte kör över dig? Ilskan är berättigad och  kan du komma att behöva för att få ordning på din situation så du kan må bra och få en bra skolgång igen. Kanske kan du få hjälp av andra genom att chatta på Tilia eller Tjejzonen?

 Lycka till!!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta