Vill gå till psykolog men ändå inte

Jag har inte ett specifikt ämne i den här frågan. Det är mer en sammanfattning av allt jag känner och tänker. Och slutklämmen är att jag vill gå till en psykolog men ändå inte. 

Jag har alltid varit en normal unge. Var kanske lite åt de blygare hållet. Hade aldrig många vänner, bara några få. Men jag hade alltid åtminstone en kompis. Så jag var aldrig ensam på de sättet. Som man kanske förstår vid det här laget kommer den här frågan bli väldigt lång, och antagligen inkludera allt jag tänker på just nu, och allt som har "hänt mig". Jag varnar för att jag är väldigt bra på att överdramatisera saker.

Jag kommer ihåg mitt näst sista år på dagis. Men inte mitt sista. För under mitt sista år på dagis slutade båda mina kompisar. Jag var ensam helt enkelt. Och inget av betydelse finns registrerat i mitt huvud. Mer än att jag vid ett tillfälle gjorde mig rätt illa. 

I 6-års så hade jag en kompis. Vi började prata av en slump. Men vi blev kompisar. Och pratar fortfarande i nuläget. Men när hon var sjuk så var jag utfryst. Jag har alltid gillat att prata och kan ha väldigt tydliga åsikter och också vara envis. Detta gick inte hem hos många. Så jag hade alltså bara en kompis. Detta ändrades till mellanstadiet. Men vid det här laget kändes det som att jag utnyttjade och sårade mina kompisar utan att mena det. 

I slutet av mellanstadiet började jag spela onlinespel. Detta uppfattades av fotbollskillarna som något löjligt. Så jag var en "gamer girl" som var en nörd. Under den här tiden fick jag även någon kommentar om mitt utseende. Kommer ihåg att jag någon gång vid idrotten gjort en hjulning och sedan hört någon säga att jag såg tjock ut. Jag trivdes ärligt talat inte så bra på den skolan. Och min storasyster hade redan bytt till en annan skola som hon tyckte var bättre. Så jag följde efter. 

Under den här tiden pratade jag, och spelade jag väldigt mycket med ett kompisgäng från ett annat ställe i Sverige. De alla kände varandra och jag kände mig ofta utanför när de hade övernattningar, liknande. De träffade varandra. Hade kul. O.s.v. De hade dispyter, drama och allt sådant. Men jag var alltid lite i utkanten. Sen av en anledning jag aldrig riktigt förstod så slutade alla väldigt plötsligt att prata med mig. De svarade inte på samtal eller meddelanden. Jag var helt enkelt ignorerad. 

Men jag var på en ny skola. Så nu skulle allt bli nytt. Jag hade det rätt svårt i början. Jag är väldigt blyg mot främlingar. Och att skaffa nya kompisar var lite svårt. Men det gick. 

I åttan började jag prata med ett nytt "gäng" online. Och gud vad mycket drama som var i detta gäng. Och jag var en del av dramat den här gången. Man skulle nog kunna säga att jag blev psykiskt misshandlad av en person. Men jag fick hjälp av andra. Men sedan när det var löst så kom såklart nästa person och gjorde en väldigt liknande sak. Jag fick en pojkvän online vid det här laget men kände aldrig att jag riktigt kunde prata med honom och det kändes som att allt centrerade runt känslan av att jag gillade honom. Medan han sa att han älskade mig innan han ens kände mig. Han gjorde slut med mig några månader senare och sa att det var mitt fel att han varit otrogen. 

Just nu har jag en kompis som mår dåligt och jag försöker hjälpa henne. Men jag känner inte att jag räcker till. Jag tappar kontakten med kompisar. Det är en konstant konflikt mellan min pappa och hans bror. Och min pappa har en medelålderskris. Och allt känns ärlig talat väldigt jobbigt. Och det här var inte allt. 

Men det känns som att jag slösar på resurser genom att vilja prata med någon. 

En förvirrad person

BUP svarar:

 Hej!

Du säger att du inte har något specifikt ämne i din fråga. Men det du berättar om handlar mycket om dina relationer till jämnåriga; kompisar, pojkvän och klasskamrater. Du har inte haft lätt säger du att skapa nya kontakter även om du oftast har haft en kompis. Och du tappar lätt kontakten med kompisar.

Du säger att du kan såra andra utan att mena det. Kan det  vara en förklaring till att alla i gänget du spelade med plötsligt slutade prata med dig? Kan du ha sårat någon eller några utan att själv ha förstått det? Då blir det förstås svårt att förstå varför alla slutade svara och prata med dig.

Jag tror att detta är din fråga till oss. Varför du har svårt i kontakter med jämnåriga och vad du kan  göra för att det ska bli lättare.  Kanske är också din fråga till oss om du ska vända dig till någon att tala med eller inte, om det behövs eller om det är onödigt.

Jag tror det är bra för dig att vända dig till någon att tala med om detta mer än vad man kan göra i ett brev till oss. Du kan då få hjälp att förstå mer om varför det blir svårt och vad som händer i relationerna. Du kan också få hjälp att se vad du kan göra så att det blir lättare. Du mår själv inte bra av hur det är nu.  Ta det på allvar.

 Det är bra om du först kan berätta om dina tankar och känslor för dina föräldrar så de kan få möjlighet att stödja dig.  Kan de stödja dig? Din pappa kanske är upptagen av egna problem just nu. Kan du ändå försöka tala med honom och också tala med din mamma?

 Vänd dig också till skolkurator eller till ungdomsmottagningen i din kommun. Du kan också chatta med Tilia.

 

Lycka till!

 

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta