Har tvingats sluta med ishockeyn

Jag skriver egentligen bara detta som ett försök till rådgivning.

Jag fick min ADHD-diagnos i 3:an, fast enda sen förskoleklass så har jag blivit mobbad. Jag lever fortfarande med sår kvar och det går inte en dag utan att jag tänker på det och börjar gråta. Jag tänker "Varför det just skulle vara jag som blir/blev mobbad"

Mobbningen har haft en stor inverkan på mitt liv. Jag har haft självmordstankar och har det ganska ofta. Problemet är bara att jag inte vill säga till mina föräldrar, om hur dåligt jag egentligen mår. Jag slutade på ishockey för ett tag sedan, och i mitt dåvarande hockeylag så tränade då alla personer som mobbat mig, och det var en anledning till varför jag slutade. Men nu i efterhand så vet jag själv att det var ett dåligt beslut. Nu idag så gör jag exakt samma dag efter skolan. Ingenting. Jag sätter mig i ett mörkt rum och bara tänker, ibland kommer det också n¨n tår ifrån min kind.

Jag har alltid haft bra betyg i skolan, nu idag så har jag 320 meritpoäng, och jag går i 9:an. Men jag känner mig nere och har gjort ett bra tag. Jag berättade en gång för skolans kurator hur jag kände, men det blev bara fel... Efter det så började jag få mer ångestanfall och attacker.

Jag känner mig bara så less på allting! Skolan, Livet, ASSÅ ALLT!! Jag har flera gånger tänkt på att ta livet av mig, bara för att få slippa bära på alla dessa sår som jag gör idag. Men det har aldrig hänt och jag hoppas personligen att det aldrig kommer att hända heller. Tänk på alla det drabbar.

Många som ser mig tror att jag mår jättebra. I skolan har jag bra betyg å allt sånt. Fast det stämmer inte. Jag mår piss. Haft flera dåliga relationer, p.ga. att jag aldrig fick lära mig att ha en kompis eller en flickvän under mina unga år. Det var först nu i 9:an som jag börjar få ett litet grepp om vad som händer och vad jag ska göra.

Jag kan ur en personlig synvinkel säga att jag nästan aldrig mått bra. Jag är feg och jag vågar inte berätta ens för mina föräldrar om hur jag egentligen mår. Dem vet ju att jag har bra betyg och allting och därav så tror de att allting är frid och fröjd, men när det i själva verket är tvärtom.

Jag känner att jag börjar må allt sämre och jag misstänker själv att jag håller på att gå in i väggen, ur en deprimerande synvinkel. Problemet är bara att jag inte vet hur jag ska fixa det. Jag går HT, det är sista året innan jag flyttar till en ny stad. Men allt kommer ju ändå vara kvar där. SÅ min fråga är vad jag ska göra?! Jag orkar inte gå och bära på allt och jag vill helt enkelt själv gå till en manlig psykiater, och då helst utan att någon får reda på det (då mina föräldrar). Och det är det som frågan är! Hur ska jag göra för att detta ska lösa sig? För snart kommer min kropp ge upp… och konsekvenserna utav det vill inte jag att någon av mina närstående ska gå igenom...

Mobbat A-barn

BUP svarar:

Hej!

Du skriver att du tycker att det var ett dåligt beslut att sluta med ishockeyn. Om mobbarna går i din skola och sedan spelar i samma lag förstår jag att detta beslut växt fram. Jag blir mest förbannad över att mobbing existerar. Att du ska tvingas välja bort en idrottsaktivitet som du gillar. 

Frågan varför just du blev mobbad finns det inget enkelt svar på. Jag förstår att den frågan finns i ditt huvud. Varför blev just jag mobbad. Är det något fel på mig? Förr kallades duktiga studiemotiverade elever för plugghästar. Det kan vara avundsjuka över dina prestationer. 
Som jag ser på det är det inget fel på den som blir mobbad, utan felet ligger på den som mobbar. Många av de som mobbar har egentligen dåligt självförtroende. Kanske har de varit mobbade själva. Hur som helst finns det ingen ursäkt för att mobba.  

Många elever blir testade och vissa ger igen - markerar tydligt: att mig ska du inte ge dig på. En del kanske har en storebror som säger ifrån. Ifall flera på ett fegt sätt går ihop mot en ensam elev är det svårt att ensam markera att detta inte är OK.
Min erfarenhet är att det ofta går långt innan skolan reagerar eller att man vågar berätta för någon vuxen hur man har det. Bra att du tog mod till dig och berättade för din skolkurator hur du har det, fast tråkigt att höra att du inte blev nöjd med det samtalet. Men det är viktigt att skolan får veta vad som pågår.

Utåt sett är du lyckad med dina fina betyg, men innerst inne är det tungt. Om du inte berättar om det är det vara svårt för vuxenvälden att ge stöd, tröst och pepp. Ingen är tankeläsare, så du måste berätta hur du mår och innerst inne känner. Du skriver att du har sår som inte läker, smärtsamma minnen som du skulle behöva hjälp att bearbeta. Viktigt och klokt tänkt av dig. 

Du vill inte blanda in dina föräldrar och jag vet inte vad som hindrar dig att berätta för dem hur du egentligen mår. Det är många ungdomar som skriver och sitter med samma fråga/dilemma. Måste mina föräldrar veta? Jag lägger till några texter runt detta. Oftast vill föräldrar veta om hur deras ungdomar mår och är beredda att göra mycket för att hjälpa till. 

Du kan som ett första steg ta kontakt med BRIS eller Tilia på deras chatt. 


Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta