Bagatelliserandet är ett problem

Hej!

Jag vet inte riktigt om min fråga passar här men jag testar. Jag har ett självskadebeteende och för ungefär fem månader sedan råkade jag skada en nerv i armen. Eller jag vet inte exakt att det är en nerv men jag tror att det är det eftersom hela armen känns som när man slår i "cp-nerven" och armen har blivit mycket svagare efter det, jag kan knappt hålla i något utan att tappa det. Det bara blixtrade till när jag skar mig och hela armen gjorde skitont och blev obrukbar i några veckor. Den gör fortfarande ont efter snart fem månader.

Jag berättade inte för någon eftersom jag trodde att armen skulle läka av sig själv och för att jag skämdes för mycket. Tänkte att jag får väl skylla mig för att jag förstört min arm. Jag har döljt allt för alla eftersom mina föräldrar skulle dö om de såg mina sönderskurna armar och jag vill verkligen inte att de ska veta något.

Det som gör mig fundersam nu är att jag har får väldigt mycket ångest ibland och då gör armen mycket ondare. När ångesten minskar så minskar även smärtan i armen även om det är där lite hela tiden ändå. Tycker nästan att det är lite häftigt eftersom det är som att hjärnan påverkar nerverna i armen.

Jag tycker att mitt bagatelliserande av skadan är ett problem då detta innebär att jag har gått över en gräns. Gränsen dras längre hela tiden och det spelar ingen roll om jag skulle "råka" skada en nerv igen. Nu är jag bara orolig över att skada en sena eller liknande men om jag fortsätter kommer det sluta med att jag gör det precis som jag gjort med nerven. Detta blev rörigt och jag vet inte riktigt vad jag vill med min text.

Kram

Nervisen

BUP svarar:

Hej!

Det är lite svårt att svara på ditt brev eftersom, som du själv skriver, du inte vet riktigt vad du vill med din text.

Jag blir orolig både för det du skriver om att du gör mot dig själv och hur du skriver. Att det blev rörigt för dig tror jag handlar om att du skriver om något som egentligen är väldigt sorgligt och väldigt svårt. Det handlar om starka känslor och en allvarlig situation.

Du berättar att du har ångest. Det är inte ovanligt att man under perioder i sitt liv känner sig stressad, orolig, ledsen, arg, skäms över något. Det är inte ovanligt att befinna sig i en situation och/eller ha känslor som man inte vet hur man ska hantera. Det kan leda till en upplevelse av ångest. (Mer om detta och självskadande står det i länken här umo.se och länkarna nedan).

Du frågar inte själv om det, men mitt råd är att du ska söka hjälp, dels för att du har känslor och tankar som du mår dåligt av (vilka tar sig uttryck i ångest), dels för att du har börjat hantera dessa på ett sätt som i längden kommer att öka, inte minska, din ångest. När man börjar skära sig är det på ett liknande sätt som med droger, det är svårt att sluta på egen hand.

Finns det någon, helst en vuxen, i din närhet som du kan berätta för hur du mår och vad det är som har hänt med din arm? Ibland är det lättare att prata med någon annan än sina föräldrar först. En annan släkting kanske? På alla skolor finns det även ett elevhälsovårdsteam. Du skulle kunna vända dig till skolsköterskan eller skolkuratorn. Du kan även chatta med föreningen Tilia för att få fler råd.

Du har rätt i att dina föräldrar nog kommer att reagera starkt när de får veta hur det är med dig och hur du skadat dig själv. När föräldrar blir rädda för något hänt deras barn blir reaktionen ofta först ilska och vrede, sedan sorg. Det handlar om en känsla av maktlöshet och skuld. Ändå behöver du vända dig till dem. Ingenting blir bättre av att du bär på de här hemligheterna. Det är alldeles för stort och allvarligt för att bära själv.


Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta