Inser nu att jag inte mår bra

Hej. Jag har många olika diagnoser, OCD, GAD, panikångest, anorexia, deppression men just nu har jag ingen som helst stöd. Jag blev utskriven från Stockholms centrum för ätstörningar för ungefär två månader då jag ljög om att jag var sk frisk. Jag fuskade med vikten då jag hade gått ner igen men ville verkligen bli utskriven och kunna gå i skolan. Jag älskar skolan, jag har dock väldigt hög prestationsångest och kan få en panikattack om jag får ett B på ett prov så A är ett måste för mig då jag efter gymnasiet vill gå naturvetenskapligt basår för att sedan läsa vidare till läkare. Alla läkare jag har träffat har alltid sagt att "du har ju mål i livet så det är positivt." Men jag vet ju själv att jag innerst inne inte alls mår bra. Jag gråter hela tiden, stressar, planerar och kan inte sova och jag håller på att gå sönder. Jag har även nu fått fyra extrajobb och om några veckor går jag ut på praktik (går Vård-och omsorg) så det kommer vara fullt upp. Jag inser nu att jag inte mår bra, hur mycket jag än försöker tränga bort det och dölja det från andra, och jag vill bara dö. Jag har ju som sagt anorexi men nu på senare tid tror jag även att det har blivit med lite bulimiskt inslag... Jag svälter mig nämligen hela dagarna oftast och sedan så äter jag ibland middag och oftast så "hetsäter" jag på kvällen. Äter då kanske Max 1000 kcal om ens det men för mig känns det som mängder. Jag straffar mig sedan på kvällen direkt efter genom att självskada och sedan så tränar jag även lite då. Märker själv att detta inte är hållbart men jag kan inte sluta, jag vill inte påbörja en till behandling då jag varit inlagd på slutenvård både på SCÄ, capio, SöS och bup och jag orkar inte starta om allt igen. Är dock inte ens så sjuk att jag behöver sjukdom och förtjänar den inte ens så vet inte vad jag ska göra. På ett sätt vill jag att folk ska upptäcka mig med mina beteenden igen men samtidigt så måste jag ner i vikt då jag nu har ett alldeles för högt BMI (23) eftersom att jag hetsäter. Vet inte ens om jag har kvar diagnoserna men eftersom att jag inte har någon kontakt med vården så är det lite svårt att avgöra. Detta blev en väldigt osammanhängande text och jag ber så hemskt mycket om ursäkt för det men jag tror jag skulle behöva något svar, att någon lyssnar på mig. Är livrädd för att fortsätta leva men är även livrädd för att dö, är bara så osäker på vad jag vill. Har letat runt i flera timmar nu på natten i panik vart jag ska ringa men vågar inte i rädsla för att mamma ska höra. Ville ringa bup akuten eller jourhavande präst men vågar inte... Snälla, ge mig bara ett svar på hur jag ska gå tillväga. Ska jag kontakta vården? Kontakta SCÄ igen eller vad ska jag liksom göra? Är det bättre om jag bara försvinner från jorden? Förlåt ännu en gång, jag vet att jag är jobbig!!

Hedvig

BUP svarar:

Hej Hedvig!

Så bra att du skriver till oss och vill ha råd hur du kan göra, och så bra att du själv lyssnar till dina signaler på att du inte mår bra och att det inte är hållbart att fortsätta hantera problemen som du gör nu. Det låter så enormt kämpigt att ha det som du har det just nu med att inte äta på dagarna och självskada när du äter på kvällen, stressa och ha ångest samtidigt som du pluggar och jobbar extra. 

Det är en styrka att du har saker i ditt liv som du älskar och att du har långsiktiga mål för dig själv. Men, undrar jag, hur ska du orka fungera i din vardag utan att ge dig själv näring eller utrymme för återhämtning under dagarna? När jag tänker på det du berättar och din situation så lyser varningsklockorna alldeles röda över vilken stor risk du löper för att bli allt mer ledsen och utmattad och kanske kollapsa till slut.

Du skriver att du å ena sidan inte orkar starta om i en behandling men å andra sidan har en längtan efter att folk ska se dig och hur svårt du har det, och en del av dig själv inser att du behöver göra en förändring. Om du stannar upp och lyssnar inåt, känner du innerst inne att det faktiskt är för svårt att förändra de här problemen på egen hand i nuläget så är det faktiskt ett tecken på klokhet och mognad att du tar nya tag och söker hjälp. 

Eftersom det inte gått mer än 2 månader sedan du avslutade kontakten vid Stockholms centrum för ätstörningar så skulle du kunna ringa den behandlare eller läkare du haft kontakt med och be om råd om du bör återuppta kontakten där igen.

Det är inte alls ovanligt att man kan få bakslag och att man då kan behöva få påfyllning i sin behandling. Ett annat alternativ är att kontakta en BUP-mottagning för en bedömning. 


Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta