Känner mig otacksam

Hej, jag är 17 år och jag hatar mig själv så otroligt mycket.

Jag har aldrig varit en social person som kunnat lätt skapa kontakter men nu när jag går andra året på gymnasiet känner jag prestationsångesten mer och mer. Det går inte en endaste dag utan att jag tänker på hur misslyckad jag är. Fastän jag verkligen har försökt socialisera mig med människor genom att utmana mig själv så verkar det aldrig fungera. Folk är alltid bättre än mig. Jag förstår inte vad som krävs för att bli en social människa längre. Är felet hos mig? Är det för att jag är rasifierad? Kvinna? Ful? Passar jag inte in i samhällets mall helt enkelt? Eller är jag för inkompetent?

Alla krav tär sönder på min svikande kropp. Att vara social, intelligent, snygg, respekterad, ha ambitioner och mål i livet osv. Jag känner mig aldrig tillräcklig och till följd av den känslan känner jag mig otacksam, skyldig. Att jag inte är tacksam mot landet som gett mig så mycket möjligheter. Att jag inte är tacksam för att jag har det så mycket bättre än människor i andra kontinenter som blivit slavar till västvärlden. Men vad kan jag göra? Jag är en människa som inte ens har några intressen.

Jag skolkar från skolan mer och mer, och detta ger mig så mycket stress. Jag sviker alla människor jag har grupparbeten med men jag får aldrig kraft nog för att ta mig till skolan. Ångesten växer dag för dag. Jag känner mig som ett litet hål i en stickad tröja som någon hela tiden pillar på. Jag kommer växa och växa, och tillslut inte existera. Vara värd soporna. Dessutom, varför utbildar jag mig ens? Vad är poängen? Utbilda mig, skuldsätta mig och bli slav till äckelsystemet?

Jag tror att jag är deprimerad, inte bara lat som mamma så gärna konstaterar. Symptomen jag hittat på vårdguiden har funnits hos mig i ca. 2 år nu. Jag orkar inte med livet längre. Det har gått så långt att jag börjat gå saktare på övergångsställen så att en bil kan köra över mig (om jag har tur). Jag hoppas maten jag äter är giftig, att hjärtat sviker mig när jag sover, att cancerceller blommar inom mig. Varför har jag självmordstankar ens? Jag har knappt en anledning. Inga traumatiska upplevelser under uppväxten och ingen mobbning i min omkrets. Det känns så töntigt och som att jag nästan vill känna mig som ett offer. Som att jag vill att människor ska tycka synd om mig. Jag förstår aldrig om detta jag känner är tonårsfasoner eller om jag verkligen behöver stöd.

Jag inser dock att om jag verkligen inte ville leva skulle jag avsluta mitt liv själv, inte överlåta det till ödet. Dessutom har jag inte hjärta till att förstöra mina systrars, mina föräldrars liv. De som flytt till detta land för att ge sina framtida barn en så stabil framtid som möjligt. Jag skulle aldrig kunna göra något sånt mot dem även om de inte alltid förstår mitt mående. Dessutom, inte ens jag förstår mitt mående.

Och därför har jag bestämt mig för att söka hjälp, dock vet jag inte hur. Hur går jag tillväga?

(Texten är väldigt rörig märker jag nu men så är mina känslor)

Tulle

BUP svarar:

Hej Tulle!

Du skriver på ett väldigt levande sätt om hur det är att vara du just nu:"Jag känner mig som ett litet hål i en stickad tröja som någon hela tiden pillar på." Jag gillar ditt sätt att uttrycka dig på. Precis sådär kan det kännas det när man grubblar över vem man är, om livet, om varför man ska göra det man gör. Och man kan bli så trött på det och på sig själv när man gör det.

Grejen med ångest är att man ska ta den som en signal. Den säger att det är något som inte är bra. Inte sällan kan det handla om helt andra mer bakomliggande känslor, som man inte vet hur man ska förstå eller (våga) uttrycka ens för sig själv.

Ångest är dels ett fysiskt stresspåslag i kroppen som i sig kan bli hindrande. Det är så obehagligt att få en ångestattack, att det ofta leder till att man börjar undvika den situation som man befann sig i när attacken kom. För att man är rädd att det ska hända igen. Om känslan av ångest är mer eller mindre konstant kan upplevelsen vara att man inte har någonstans att ta vägen.

Dels är ångest ett ord för den där mer diffusa och tunga känslan av obehag som brukar ackompanjera de där existentiella grubblerierna jag nämnde i inledningen av mitt svar till dig.

Ungdomsåren, mellan barndom och vuxendom, är för många den stora tiden för att tänka igenom vem man är och vart man är på väg. Jag blir så nyfiken på din berättelse om dig själv, eftersom du trots din nedstämdhet och uppgivenhet låter som att du har en sådan kraft i dig.

Samtidigt undrar jag om du kanske saknar känslan av att få vara liten, bli omhändertagen och tyckt synd om.
Jag vet inte om det är så för dig, men så kan det vara, om man som du kräver av sig själv att man ska vara tacksam och stark för andra. Tacksam över att inte behöva leva som slav, över att ens föräldrar flytt för att man ska få en framtid. Inte klaga, inte kräva, inte ge upp - för föräldrars och syskons skull. För att det skulle vara förmätet att vilja ha för sin egen del, när andra har och har haft det så mycket värre.

Du ska veta att det är många som känner igen sig i detta!

Jag önskar att du ska kunna känna att du också är värd att få ta plats med dig själv och ditt. Och ja - jag tycker också att du ska försöka hitta någon som du kan prata med om vad du känner.

Jag tror att du skulle kunna få hjälp på en ungdomsmottagning (se UMO).

Bor du i Stockholm finns det även möjlighet att gå i samtal på t ex Stadsmissionens Terapicenter för unga.

Jag undrar om du kanske skulle vilja chatta med någon som du kan berätta mer för och som kan ge mer råd än jag kan här.

I så fall kan du kontakta förslagsvis Tjejzonen eller Tilia.

Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta