Relationer för andras skull

Hej! Jag har länge haft problem med att hitta kompisar för att sedan klicka med dom. Under flera år har jag dragits till personer som är introverta och mår dåligt/har problem ex socialt, men aldrig vetat varför, har inte ens reflekterat över detta sedan för några dagar sedan. Jag har just börjat i en ny klass och har där lärt känna en person som jag verkligen klickat med. Det har aldrig känts som att någon förstår mig förens nu, och hon känner detsamma. Vi upplever världen på samma sätt, är jättelika, men samtidigt varandras motsatser. Vi har diskuterat mycket om livet och varför vi har blivit som vi har blivit osv. Båda vi tycker att människor och deras beteenden är intressanta. Hon har redan hjälpt mig att utveckla mitt tankesätt och min självreflektion. En skillnad i vårt synsätt är hur vi ser på människors ageranden och för några dagar sedan kom vi in på att jag drar mig till människor som andra ofta stör sig på/inte förstår sig på. Efter vi pratat ganska länge började jag få jättedåligt samvete. Jag drar mig till personer som jag tror behöver hjälp. Ett exempel är att en i min nya klass är ganska annorlunda och väldigt blyg/osäker. När jag såg det började jag umgås med den personen direkt. Inte för att jag trodde att vi skulle klicka (vi är extremt olika), utan för att jag hela tiden vill hjälpa folk. Jag känner ett sådant enormt själväckel. Vadå? Som om jag skulle kunna hjälpa alla med deras problem? Jag får folk att öppna upp sig för mig och får dom att tro att vi har jättebra kontakt, men egentligen är ju inte det ömsesidigt. Jag känner sällan att jag får kontakt. Jag är en bra lyssnare och det använder jag mig av för att hjälpa andra. Alla kommer till mig om dom behöver prata, men jag får aldrig utlopp för det jag känner. Nu när jag insett detta känns det som att jag utnyttjar folk och deras känslor. Medan personen som jag klickat med tänker precis tvärtom. Att det är jag som blir utnyttjad. Att jag bara tar emot alla andras problem, men aldrig får utlopp för något själv. Ingen lyssnar på mig, utan det är jag som lyssnar hela tiden. H'n har också sett skillnad på den blyga/osäkra personen jag varit med, att h'n blivit säkrare och det märker jag också. Jag har länge hjälpt folk att utvecklas och blir jätteglad när jag hjälpt till att stärka någons självkänsla. Det är typ det alla mina relationer går ut på. Jag blir alltid osäkra människors trygghet och det känns så oäkta. Att dom är som något "projekt" för mig, eftersom jag inte känner den här känslomässiga kontakten till dom. Det är inte alls så jag ser på det egentligen (att det är ett "projekt"), men när jag började reflektera över det, har jag kommit fram till att det kanske är så? Jag "använder" mig av allt personerna delar med sig av, allt mörker dom berättar om. Det tar jag med mig till andra relationer där jag tror mig kan hjälpa. Det låter väldigt mycket mer uppstyrt och planerat än vad det är, men det har bara blivit såhär. H'n jag klickat med tror att det kanske kan vara pga mobbningen jag var med om för några år sedan. Att jag hade behövt någon som gjorde det jag gör för andra människor nu. Jag hade behövt någon som verkligen lyssnade genuint och som stannade när alla andra lämnade. Det känns verkligen som att det kan vara anledningen. H'n jag klickat med säger att det här är en jättefin egenskap, för att jag verkligen ger personerna tid och försöker förstå dom. Men jag kan inte låta bli att undra över om jag utnyttjar personerna? För det känns som det. Varför gör jag såhär? I princip alla mina relationer har jag för andras skull, för att andra ska utvecklas.

Fi

BUP svarar:

Hej!

Det är en av våra mest underbara upplevelser att hitta en annan person som man "klickar med" som du nu hittat. Att känna att vi delar värderingar, synsätt och vi har förtroende för varandra. Och att det är verkligen ömsesidigt.

Jag vill stanna upp vid et här sistnämnda ordet, ömsesidighet. För om jag förstår dig rätt så är brist på ömsesidighet i dina tidigare relationer som du upplever som störande, inte tillfredsställande för dig. Det är denna brist som du tror gör att andra blir någon typ av "projekt" för dig (jag tror inte det).

Det verkar så att du nu för en veritabel och mycket imponerande kamp för att skapa en stabil identitet, en stabil självbild -"vem är jag som förhåller mig så eller så till andra"? En mycket befogad fråga och det visar vilken klok och självreflekterande person du är, det har din vän fullkomligt rätt i.

Du säger att du har erfarenhet av mobbning och det kanske ha bidragit till att du gärna vill hjälpa andra som är osäkra, blyga, har svårigheter av något slag, stötta, uppmuntra hjälpa. Jag tycker att det visar en sak: du är en empatisk person. Det är en egenskap eller förmåga som du kanske kan ta vara på i ditt yrkesval. Det kan du också fundera på i framtiden.

Att du får dåligt samvete för att du är empatiskt och du får andra att öppna sig för dig gränsar till en nästan filosofisk eller socialantropologisk fråga. Känner du till att det finns teorier som starkt ifrågasätter om man någonsin agerar helt osjälviskt, som det heter, helt altruistiskt. Man kan alltid visa på att den hjälpande personen utvinner något av sitt hjälpande agerande. Till exempel stärker sin egen självbild som en god människa. Eller som du också ser, man tar med sig sina erfarenheter av andras liv och det berikar den hjälpande personen själv. Oavsett hur man rent teoretiskt tar ställning till denna fråga förbli det ett faktum att jag bli en rikare och klokare människa om jag lyssnar på andra. Jag blir också mognare och socialt mer kompetent av detta. Det är inte själviskhet, det är inte att lura andra, på den punkten tänker du enligt min mening fel. I så fall skulle alla som arbetar i människohjälpande yrken vara egoistiska. Och så är det inte.

Men det finns ett men. I yrkeslivet står det alltid klart från början att man inte kommer att få en ömsesidig relation. Jag hjälper dig men förväntar mig inte att du också hjälper mig. I vardagsrelationer som du skriver om är det mer komplicerat. Jag tror dock att du missar här en poäng. Frågan är inte bara att du går in i en kontakt där du är den lyssnande/hjälpande men inte har möjlighet att själv berätta. Det kan du definiera för dig själv, du ska ha dina ömsesidiga relationer, det ska du sträva efter och det kan du nu göra tack vare din nyvunna vän. Det kan bli flera med tiden när du vet vad du söker. Sedan finns det säkert många som gärna tar emot ditt empatiska lyssnande och stöd men själva egentligen inte tänker eller inte förmår mer än just att ta emot hjälp. Och du lovar inte heller något annat. Det är korrekt och lovvärt.

Jag tror att du utvecklas - så som vi alla andra - av relationer, även om det inte alltid är jämbördiga partner vi talar om. Det ligger i relationernas natur (om de inte är direkt destruktiva, men det är ett annat kapitel). Din självrannsakan du nu håller på med är också en del i din utveckling som sagt i din identitetsskapande process. Fortsätt med dina samtal om dessa frågor med din vän. Om ni dock mot all förmodan fastnar på vägen hoppas jag du hittar någon klok vuxen i din närhet att bolla dina tankar med. Om det inte finns en sådan möjlighet för dig så föreslår jag att du går på några samtal på Ungdomsmottagningen för att få vägledning att komma vidare med dina funderingar och självreflektion.


Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta