En hård kram skulle hjälpa

Hej!

Jag är 15 år och i våras gick jag till ungdoms medicinska, där fick jag först berätta mina problem, sedan har jag slussats runt lite överallt och tillslut fick jag en tid hos er i våras. Jag gick dit 2 gånger och sedan blev det tyst, sommar lovet gick och nu för ett par veckor sedan fick jag en ny tid.. och en ny person att prata med.

Här kommer de jag reagerade på, jag träffade den nya personen en gång, jag träffa henne två gånger och nu den tredje gången säger hon att jag har en depression. Min första tanke var, eh, är du sjuk eller, jag har inte en depression, kan jag byta person att prata med eller....snälla.

Men min svåra fråga lyder, hur kan man bedöma att någon har en depression när man inte sätt personen mer än 3 timmar sammanlagt? Går det ens? Vet inte om du förstår hur jag tänker men, jag som inte ens berättat hälften av alla mina tunga tankar och känslor, hur ska jag överleva detta! De känns rent ut sagt för jävligt och mina tankar börjar ju såklart rulla iväg om.. om jag bara berättat de lilla enstaka för henne, liksom inte ens hälften. Och får en depressions stämpel på mig. Vad får jag då för stämpel på mig när jag berättat allt annat!? Ska man säga djup depression då? Känns ganska sjukt.

Folk kommer tycka att jag är något fult monster. Känner mig knappt som en människa längre då de ända alla verkar se i mig är en deprimerad unge som bara är på sitt mörka rum hela tiden. Jag är INTE deprimerad och jag vet bäst själv, men självklart lyssnar ingen på mig för,- är det en kunnig och utbildad person som säger så, så tror ju alla på det och jag, återigen får stå i det mörka lilla hörnet och ta emot allt.

Jag fick i uppgift förra veckan att jag skulle göra en dagbok, skriva ned när jag somnar, när jag vaknar, vad jag åt- vilka tider o sånt samt motion. Hon ville att jag skulle börja med att lägga mig senast 12.00 och vakna senast 08.00. Äta målen, frukost lunch och middag varje dag samt motionera minst 30 min. (Har pausat skolan)  De är väldigt svårt att hålla, eftersom bokstavligen ALLT påverkas. jag sover max 3 timmar per natt, händer att jag inte sover alls ja, då blir maten påverkad då jag inte har mat lust över huvudtaget, kanske kan få i mig ett äpple på hela dagen eller så, men att motionera i 30 min när jag varken sovit eller ätit är som att springa i 1 mil i sanden.

Jag ska försöka hålla detta schema som vi kom överens om i 2 veckor. På fredag ska jag dit igen och vi ska kolla hur det gått. Jag har så mycket skuldkänslor och vet inte hur jag ska göra för att inte göra min mamma framför allt! Besviken. Har funderat på att kanske fuska lite granna. Typ att, 5 dagar har jag hållit schemat jätte bra enligt pappret, men de förändrar ju inget och vad hjälper att ljuga. Jag vet ju själv att jag inte sköter mig.

Herregud vad allt ska vara så krångligt, skulle egentligen bara behöva en hård kram och någon som sa till mig, ´jag tror på dig! ´ Men ingen ser mig, alla ser bara mina problem.

Ingen ser mig

BUP svarar:

Hej!

Du har en rörande formulering på slutet av dig mejl. En hård kram och någon som tror på dig skulle vara den största hjälpen. Det ligger en djup psykologisk sanning i detta. Vi människor behöver kärlek och närhet och värme som en kram ger. Vi människor behöver andra som tror på oss så att vi också kan tro på oss själva.

Då uppkommer en fråga direkt hos mig. Du vill inte göra din mamma besviken alltså hon är viktig för dig. Har du någonsin sagt det till henne som du skriver till oss? "Mamma, jag vill att du kramar om mig! Mamma, jag vill att du kramar om mig oftare!" "Mamma, jag vill känna att du tror på mig, det är viktigast för mig!" Nå, sånt är det bäst om det kommer spontant men även vuxna dvs även föräldrar är olika. Vissa är bättre på att spontant visa känslor och ömhet, andra kan ha det svårare av olika skäl. Därmed vill jag absolut inte lägga ansvaret på dig, det är tragiskt  om man som barn inte känner sig älskad, uppmuntrad pga att föräldrarna själva har sina svårigheter. Föräldrarnas ansvara är deras, inte barnets. Men jag ville ge dig en tankeställare. Kan din mamma behöva höra detta, vad tror du? Testa det!

Men nu ska vi tala om ditt problem med diagnosen. Det är fyra olika punkter jag läser i dina rader. Den första är att du ifrågasätter om man kan ställa en diagnos efter att man har träffats på en timme tre gånger. Den andra är att du inte känner igen dig i diagnosen. Den tredje är att du, som jag ser, missförstår vad är diagnos innebär. Och det fjärde är att du utgår ifrån att "alla" ska få veta att du har depression och därmed "alla" kommer att tycka att du bara är ett problembarn och aldrig mer se dig i din helhet, med dina starka sidor och med din sårbarhet. Alltså som vi människor brukar vara i största allmänhet.

Låt mig börja med frågan vad en diagnos innebär. Det är först och främst ingen stämpel så som du uppfattar det (och som du uppenbarligen tror att "alla" andra uppfattar). Men här har du ett totalt felaktigt antagande men är inte det minsta ditt fel. Jag tror att du helt enkelt inte fått det förklarat för dig riktigt ordentligt på BUP.  En diagnos är ett namn på en samling av symtom som är aktuellt för tillfället men som ändras eller tas bort när symtomen försvinner. En diagnos inom barn och ungdomspsykiatrin är alltid en "färskvara" som under utvecklingen ganska ofta förlorar sin aktualitet. Depression kan man se efter tre samtal (svar på punkt ett) genom att konstatera att patienten visar de symtom som man sammanfattar med namnet/kategorin depression. Orsaker till att man är deprimerad kan vara jättemånga och helt varierande, från tidigare svåra upplevelser, trauma som inte har bearbetats, svåra omständigheter i livet, brist på kärlek och omsorg, mobbning, kärleksbesvikelse, dödsfall och många andra. Prognosen - som man säger - är ofta bra för depression om man får behandling och hjälp. Men onekligen finns det även så kallad spontan läkning med stöttande, uppmuntrande och förtroliga relationer för den  kan väga upp mot en eventuell sårbarhet för att hamna i nedstämdhet. 

Nu till den punkten att du inte känner igen dig i diagnosen. Det kan jag inte bedöma eftersom jag inte känner till dina symtom. Men jag rekommenderar starkt att du tar upp detta med din behandlare. Be att få egna en sittning åt just dessa frågor, du kan gärna ta med ditt mejl och mitt svar till BUP som "diskussionsunderlag". Efter att ni har klargjort dessa frågor är det viktigt att du fortsätter med din behandling. Om ni inte skapar klarhet i dessa frågor finns det risk att det blir ett hinder i den fortsätta behandlingen.

Och fuska inte! Du kommer inte ens att känna ett sådant behov om ni klargör dina farhågor och tveksamheter kring din aktuella diagnos. Vi på BUP är vana vid att patienterna inte alltid kan fullfölja sina hemuppgifter. Vi betygsätter inte om patenten var "duktig" eller inte på att göra hemuppgifterna. Om man inte lyckas med hemuppgifterna diskuterar man vad som har hindrat, vad som var svårt, hur man kan utforma bättre anpassade uppgifter.

Till sist vad du tror att andra tror om dig. En diagnos på BUP är strikt sekretessbelagd. Hur "alla" skulle få veta det är en fråga som plågar dig och därför är det viktigt att tar upp detta med din behandlare. Frågar du rakt så får du också raka svar.

Du har rätt, det är krångligt men om jag lyckats skingra några dimmor känns det kanske en aning mindre krångligt för dig. Det är min förhoppning.

Utifrån dina rader, dina formuleringar tycker jag att du visar tecken på mycket energi, mycket bra förmåga att uttrycka dig och en hel massa klokhet, du kan reflektera över dig själv. Det kommer att hjälpa dig att kunna genomföra en bra behandling och lämna dina symtom bakom dig. Var inte rädd för att berätta mera, det kommer inte att göra din diagnos "tyngre". Allt som kommer upp på bordet är samtidigt utgångspunkt till att hitta framåt. Och tala med mamma som jag inledningsvis föreslagit.

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta