Klarar inte av livet

Hej 

Jag har börjat att allvarligt fundera på självmord.

Jag har inga kompisar, mina föräldrar bryr sig inte om mig. Det finns ingen som skulle sakna mig om jag dog. Och det säger jag inte för att låta dramatisk. De bryr sig verkligen inte.

Jag har inte träffat eller pratat med min pappa på två år. Jag har glömt bort hur hans röst låter. Min mamma bryr sig inte om mig, hon tycker mest att jag är en börda. Åtminstonde sen jag slutade att gå till skolan (jag klarar verkligen inte av att vara där). Hon pratar ofta om hur hon inte klarar av mig och hon brukar säga att hon egentligen inte vill ha mig där. Ibland säger hon att hon inte skule sakna mig alls om jag bodde hos min pappa. Hon vill tillochmed att jag ska bo hos honom fast hon vet hur han är.

Jag klarar verkligen inte av livet och därför vill jag dö. Jag vet att det är fel att ta sitt liv och allt sånt men jag vet inget bättre sätt att få slut på allt. Döden, det sista slutet.

Jag har tänkt på en bättre lösning om och om igen men jag har slutgiltigen kommit fram till att det bara finns två saker jag skulle kunna göra:

1. Dra ut på lidandet och hoppas att alla problem magiskt kommer att lösa sig själva.

2. Avsluta lidandet.

Just nu skulle jag säga att det finns en 50% chans att jag tar mitt liv. Jag måste bara hitta ett relativt smörtfritt sätt att göra det på, man vill ju inte att det sista man upplever här i livet ska vara oerhörd smärta.

Jag har funderat på att hoppa från något. Jag stod vid kanten av en ganska hög klippa en gång, med ena foten över kanten. Sen kom jag på att jag nog inte skulle dö om jag hoppase från den höjden. Om man ska ta sitt liv bör man väl ändå göra det ordentligt.

Jag vet egentligen inte varför jag skriver till er. Ni kan ändå inte ändra något. Jag antar att jag bara ville att någon skulle veta att jag fanns  innan jag försvann.

Jag vill tillägga att det är en omöjlighet för mig att ta kontakt med typ BUP eller ungdomsmottagningen och allt sådant.

Tack för att ni tog er tid till att läsa mitt deprimerande mail.

BUP svarar:

Hej!

Så himla tungt du har det! Det är verkligen sorgligt att du ska behöva känna så här och vara så här ensam med allt det svåra du kämpar med. Det är inte rätt och det är verkligen inte svårt att förstå att du mår så här dåligt när jag läser om hur du har det. 

Inte minst kan man känna sig så ensam och utelämnad när man är ung och inte själv kan styra livet lika mycket i den riktning som man önskar. Du är också i en ålder då det är normalt att ha behov av förälders stöd och det blir svårt för dig att inte känna dig övergiven när stödet från föräldrarna brister, oavsett orsakerna till det.

Det är sorgligt att du upplever att mamma inte klarar ge dig det stöd du skulle behöva i nuläget. Kan det vara så att hon själv kämpar med egna svårigheter så hon inte klarar se de svårigheter du kämpar förtvivlat med? Under den frustration som hon uttrycker - kan det vara så att det egentligen finns det starka band mellan henne och dig? Ni skulle antagligen behöva få stöd båda två hur man kan hantera och lösa de olika problem som finns runt omkring dig med familjerelationer, med vänner och med skolgången. Inte minst skulle din mamma behöva föräldrastöd i hur hon kan hitta mer positiva sätt att närma sig dig.

Lyssna inte på tankarna om att göra illa dig själv! Du kommer med tiden kunna ta dig ur det här problemen hur hopplöst och svårt du än känner att det är i nuläget. Särskilt under tonåren sker många förändringar med vilka vänner man träffar eller slutar träffa, grundskolan tar slut och det kommer andra möjligheter till studier eller göra något helt annat. Det finns flera sätt att blir klar med skolgången även om man missat mycket i grundskolan, det är inte så ovanligt som man kanske kan tro.

När man mår så här dåligt som du uttrycker så brukar det bli så att man ensam funderar mycket på alla problem och allt som känns hopplöst. Jag tror därför att du skulle känna lättnad redan nu från ditt lidande om du kunde dela din svåra situation med någon. 

Du skriver att det känns omöjligt för dig att ta kontakt med BUP eller ungdomsmottagningen. Varför är det omöjligt undrar jag. Du ska veta att du inte är ensam om att må så här och det finns flera människor som inte vill annat än att försöka stödja och hjälpa till så att man kommer ur en så här jobbig situation. Du behöver inte skämmas på något vis. 

Om du ändå känner att det är omöjligt att vända dig till en mottagning och mötas så finns det hjälp på nätet. Du kan vara anonym, man kan ringa eller chatta. Du kan kontakta BRIS eller Mind-självmordslinjen och få stöd. Jag skickar med information om det. 

Även om du inte gör någonting annat än att överleva i nuläget så kommer din situation ändå förändras till slut. Så med det vill jag säga, håll ut! 

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta