En tung hemlighet

Hej BUP!

jag har en tung hemlighet, en hemlighet som jag gör allt för att skydda. Jag skär mig.. Allt började i 8an när 2 tjejer diskuterade högt i klassrummet, de tramsade och skämta om att de skärt sig, de målade med röd penna på sig själva. Läraren sa till och sedan var det inte mer med det. Någon vecka senare mådde jag dåligt. Jag orkade inte sitta där och gråta så då kom jag och tänka på de tjejerna hade sagt tidigare. Jag testade, de var så mycket enklare att hantera! jag sa till mig själv att jag aldrig mer skulle göra om det. De dröjde 1 dag, jag mådde dåligt igen, gjorde om samma sak. Och sedan fortsatte de så, varje gång någon sa något elakt, hade tråkig attytid emot mig, jag hade bråkat med min mamma.. ALLT som kunde få mig att må dåligt, så var de ända jag tänkte på blodet som rann ned och smärtan som uppstod. Jag har hållt på såhär i snart 1 år, det har sviktat väldigt mycket, vissa perioder har jag mått bättre och vissa sämre.

Då kommer väl frågan "men vad har du och må dåligt över?" Och de är en bra fråga, jag vet dock inte svaret på den själv.. ännu, Har höga krav på mig själv i allt, stressar något enormt och vet inte vem jag är längre  Jag trodde jag visste de, men sedan tappa jag kontrollen och nu har jag inte koll på någonting- vilket gör mig jätte stressad och frustrerad.

Jag vill inte avslöja min hemlighet, jag vill inte ha hjälp. men.. jag vill heller inte känna mig äcklad varje dag över mig själv och alla ärr jag snart inte kan dölja mer. Min mamma pratar om Thailand resor o sånt nu till julen och vill att jag ska följa med, jag har redan sagt nej till en tidigare resa pga min hemlighet och jag tror inte jag kan säga nej denna gång utan att hon börjar spekulera.

Jag är irriterad på mig själv, att jag tvingar mig själv till det här. Men de finns ingen stopp knapp och dagarna bara går. Är oxå så sjukt lack på mig att jag satt mig i en sån jobbbig situation, de är pinsamt, svårt, och tär sjukt mycket på psyket att hela tiden vara så försiktig och misstänka allt.

Allt är så krångligt och svårt. De tar till och med emot att skicka detta mail fast jag vet att jag är anonym. Jag vet att jag borde berätta för en vuxen, att de är de ända sättet att kunna komma vidare i livet för känner att jag inte kommer någon vart längre. Men hur ska jag kunna berätta en sån såk? Känner på mig att alla bara kommer bli arga, skälla ut mig och tycka att jag är knäpp, att jag bara vill ha uppmärksamhet.

Hjälp...

Estelle

BUP svarar:

Hej!

Det har tagit emot att skicka ditt mejl till oss, men du gjorde det! Det är utmärkt. För nu kommer jag att säga dig något du redan vet, nämligen att du måste släppa din hemlighet även om det också tar emot. Men det lönar sig.

Jag uppfattar att det som håller dig tillbaka från att berätta för din mamma (eller för någon annan) att du skär dig är din rädsla för att hon blir arg, att du blir utskälld eller anklagad för att du "bara vill ha uppmärksamhet".

Jag känner igen din beskrivning. Många som skadar sig skäms och vill dölja sina problem. Först vill man dölja sitt självskadebeteende och sedan, om man har lyckats att sluta, spökar ändå skammen där för sina skärsår och ärr, något man också försöker dölja, hemlighålla. Inget av detta håller i längden. 

Men du inte behöver skämmas för att du råkade komma in i en ond cirkel. Man har alltid anledning till att försöka minska sin ångest - oavsett vad som orsakar ångesten - även om den väg man börjar ge sig in på blir ett dåligt val. Självskadebeteende är ett dåligt val, det ser du redan men det betyder bara en sak: man måste hitta bättre vägval istället. Där står du vid denna vägkorsning och det är viktigt att du väljer rätt den här gången.

Du är inte den enda ungdom som hamnar i självskadebeteendets onda cirkel, problemet är tyvärr utbrett och välkänt (läs bara de mejl jag bifogar här nedan). I och för sig är det inte heller fel att "söka uppmärksamhet". Alla barn, unga och även vuxna behöver uppmärksamhet, det är verkligen bara naturligt. Att göra föräldrarna uppmärksamma på att man har olika svårigheter, olika problem man inte på egen hand kan lösa är en självklarhet.

Att självskadebeteende inte löser något problem, inte erbjuder dig nya perspektiv, nya tankar och utvägar ser du klart själv. Just nu verkar det så att det även begränsar dina möjligheter att ha det roligt, få avkoppling och åka på semester till Thailand. Låt det inte förbli så och pågå ännu längre. Ta tag i frågan nu!

Berätta för mamma eller den person i familjen du har störst förtroende för. Du kommer att känna en enorm lättnad bara av det faktum att du vågade göra det. Sedan kan ni ha "familjeråd" kanske eller bara med mamma fundera på hur ni ska gå vidare. Ofta händer det att efter att man kommit över sina skamkänslor och rädslor för att "bli utskälld" möter man större förståelse än vad man hoppats på eller trott på. Även om föräldrarna först reagerar starkt brukar de snart komma till frågan: "hur löser vi det här?"

Då finns det olika vägar. Man kan ringa till vårdcentralen och fråga om de har infört det som heter första linjen psykiatrisk vård d.v.s psykolog/kuratorsmottagning som numera finns på många vårdcentraler. Ni kan också ringa till den BUP-mottagning du tillhör för att få komma dit (adresser finns på vår hemsida). På nätet kan du chatta anonymt till exempel på tjejzonen eller på shedo.

Förhala inte det nu, du ska bli fri från denna plåga. Hoppas mina förslag hjälper dig på vägen.





Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta