Känner mig inte riktigt som mig själv

Hej bup! Måste bara få skriva av mig lite. 

Jag har alltid varit en väldigt positiv tjej som varit väldigt självsäker och glad. I mitt kompis gäng har jag alltid varit den som håller ihop gruppen och  fixar gärna och håller i saker och sagt vad jag tycker och tänker. Jag har alltid varit så säker på vad jag vill i livet och alltid siktat högt. Men för ca 1 år sedan nu dog en i min familj som stod mig väldigt nära och sen dess har jag inte känt mig riktigt som mig själv. Jag har liksom helt tappat allting ... jag har alltid tyckt det är jätte konstigt att man skadar sig själv när man mår dåligt men jag började göra det ganska mycket under en period och jag kände liksom inte igen mig själv längre det var som att jag var nån helt annan. Jag hade också en väldigt dåligt förhållande under den här perioden och det tryckte ner mig ännu mer. Även om min pojkvän och mina vänner fanns där var det som att ingen förstod mig. Jag har inte skaddat mig på länge nu men kan fortfarande få känslan av att jag vill. Jag mår ofta dåligt och känner mig nerstämd, jag känner mig också väldigt ensam trots att jag har folk runt omkring mig. Jag tänker negativt om livet och mig själv och känner mig ofta ful. Jag har försökt sluta jämföra mig på sociala medier och liknande för att få bättre självkänsla. Har svårt att prata med vänner och pojkvän eftersom jag inte vill lägga över allt på dom, förut när jah skadade mig själv visste dom typ om det men det var inget vi pratade om. Jag har också en jobbig orolig känsla i kroppen som gör att jag inte vill vara ensam. Om jag sitter hemma en fredag själv kan jag få grov ångest men när jag själv väljer att vara ensam känner jag inte så, jag reste tex helt själv i sommras utomlands och jag har aldrig mått bättre. Men jag trivs inte här, jag trivs liksom inte med något och det käns som det aldrig ska bli bättre trots hur mycket jag än försöker. Det känns som att jag fått en deprition liksom allt det som jag kände mig säker på förut och var så självklart finns liksom inte kvar. Jag har svårt att säga vad jag tycker och tänker och spelar liksom framför mina vänner att jag är glad för jag önskar att jag var det. Samtidigt har jag och min närmaste kompis börjat växa ifrån varandra och jag känner verkligen att jag behöver henne nu men hon säger att hon inte kan hjälpa mig att jag måste ta tag i mina problem istället för att låssas som saker är bra och gå ut o festa, att jag ska vara mer ensam och lära mig stå på egna ben. Hon tycker inte heller om min pojkvän, vi har haft det väldigt upp och ner och just nu har vi det bättre än någonsin han o ja men ja förstör det genom att må dåligt. Eftersom jag hela tiden känner mig arg eller ledsen och tar ut det på han, jag har även blivit väldigt avundsjuk eftersom han alltid har så fullt upp med sitt liv. Jag vill liksom också känna att jag kan klara mig själv och inte vara i behov att ha uppmärksamhet hela tiden för att må bra. Ibland när han inte skriver älskling på sms kan jag bli jätte ledsen och tro att han inte gillar mig. Sånna löjliga grejer höll jag inte på med förut. Samma sak gäller när jag är själv jah är så extremt känslig över allt. har precis börjat en ny utbildning i en annan stad som jag hoppades skulle få mig på bättre tankar och få göra det jag är intresserad av. Men jag känner mig liksom inte motiverad mer trött på allt , jag känner hela tiden att jag måste ta hänsyn till alla, och aldrig kan vara mig själv.  jag vill liksom inte att mina känslor ska gå ut över detta. Vet att ni inte kan lösa mitt problem men ni kanske har några bra råd ... kram! 

H.H

BUP svarar:

Hej och tack för ditt brev!

Min första tanke när jag läser ditt brev är: ge inte upp!

Du beskriver hur du i grunden alltid varit en självsäker, positiv och glad tjej. Du har också haft högt satta mål och bra koll på vad du vill i livet. Du har haft vänner runt okring dig och gärna varit den som håller ihop gruppen. Du har en bra grund att stå på!

Sedan har saker hänt som gör att du inte riktigt längre känner dig som dig själv. Du förlorade en nära anhörig. Du var i en dålig relation. Det kändes som om ingen förstod dig och under en period skadade du dig själv, trots att det tidigare kännts väldigt främmande. Sammantaget har du mått sämre än vanligt och funderar över om du är deprimerad.

Du är nu i en ny situation i livet: du har precis påbörjat en utbildning i en annan stad som du verkar ha goda förhoppningar om. Även om det är en positiv situation så ställer den förstås nya krav och det kan vara mycket att ta in och tröttande på grund av det.

Din pojkvän och du har en bra relation, även om du själv upplever att du kan bli avundsjuk och tycker att du blivit känslig i överkant.

Det går inte att ställa diagnos utifrån ett brev, men du beskriver tydligt att du inte riktigt känner dig som dig själv och mår påtagligt annorlunda än du tidigare gjort. Jag tycker därför att du ska kontakta vårdcentralen där du bor eller studenthälsan (om du studerar på en högskola/universitet) för att prata om hur du mår.

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta