Mitt liv har varit drama

Jag låtsas att jag mår bra och jag försöker intala mig själv det men egentligen så känner jag mig så tom på allt.. Jag känner mig ensam, jag känner mig glömd... Jag känner mig värdelös och patetisk.. Att säga de själv också får mig bara inse att de är sanningen.

Mitt liv har mestadels vart drama.. Jag har hamna i många konflikter jag har gjort dumma saker för att få uppmärksamhet.. Men ingen lägger märke till mig och att bli hatad är något iallafall.

Jag har blivit behandlad skit och jag har har bara tagit emot folks skit och aldrig sagt ifrån för jag ville inte bli ensam men ingen har varit äkta nog mot mig och stannat. Alla bara lämnar...

När jag berättar för min mamma att jag mår dåligt så överdriver hon om saken och beter hon sig som att hon kan lösa problemen på en sekund och de irriterar mig att hon inte låter mig få hjälpen jag behöver.. För hon tror hon kan rädda mig.. Hon tror att umgås med min familj ska göra mig glad och lycklig.. De är bara jag som kan rädda mig själv men jag orkar inte och jag vill inte. Jag säger inte det till min mamma.. Men jag känner mig inte levande längre så ibland tror jag att dö vore ingen skillnad .. De är värst när mamma och alla andra säger "ja, det kommer ordna sig, du kommer att må bra".. Men när ska de ordna sig.. När ska jag må bra igen..? 

Jag kan inte sova om nätterna, jag försöker va glad,. le men i slutet av dagen så bara försvinner allt de..

Vem vänder man sig till när man blivit mobbad av samhället, utesluten av "vännerna" när man inte vill att ens mamma ska ta ens problem och hennes egna och gräva ner sig. När ens pappa smyger bakom familjens rygg.. När man helt enkelt inte litar på någon längre.. När man inte kan få nya vänner.. När man blivit slagen av han.. Han som en gång brydde sig. När dom inte bryr sig för bevisen inte är tillräckliga. 

Vem lyssnar och tror på mig då? 

Kuratorn, psykologen, terapeuten och mamma..? 

"Jag tror dig och förstår dig" - nej dom tror inte mig och dom förstår mig absolut inte.. 

Jag vill börja om och dom tror att de löser sig att låta tiden gå.. Jag vill flytta, jag vill bli vem jag än är. Jag vill vara lycklig bland folk som bryr sig och som inte spottar mot mig.. Jag vill ha människor omkring mig som inte kallar mig kines och ber mig åka hem till min riktiga mamma.. Ja jag är adopterad ja jag är inte ett med samhället.. Jag är/var ett oturs packet som växte upp och försvann och blev någon som ingen ville veta av.

Jag vill vakna från denna mardrömmen eller bara somna in i den..  

Vem är jag och vad hände med mig under dessa 4 år med han.

Missförstådd och misshandlad

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt fina brev.

På slutet av ditt brev undrar du vem du är och vad som hände dej under 4 år med han. Du beskriver inte direkt vad som har hänt dej. Men jag förstår det som att du haft en relation med en man (ålder?) och att du blivit misshandlad och bevisen ej varit tilräckliga för åtal och många inte brytt sig om eller trott på din berättelse

Du beskriver hur viktigt det varit för dej att få uppmärksamhet och inte bli ensam. Hur svårt måste det då inte vara för dej att bli misshandlad  av den som brytt sig? Vilket svek på många plan. Också av samhället som skulle ha trott på dej och hjälpt dej.

Du beskriver att du varit med om mycket elände och misstroende från andra. Men det finns också väldigt mycket kraft och styrka i det sätt du beskriver dej själv. Du har klart för dej vad du vill ha framöver - flytta, bli vem du nu är, vara lycklig bland folk som bryr sig och så vidare.

Du beskriver också de stora besvikelser du varit med om med smärtsam klarsynthet. Man känner sig lätt värdelös om man inte har andra som tycker man är värdefull. Det är sant, men att du känner dej patetisk har jag svårt förstå. Du framstår i ditt brev som allt annat än patetisk!

Du skriver att din mamma inte låter dej få hjälpen du behöver. På vilket sätt? Vilken hjälp vill du ha? Vilka skulle du vilja vända dej till och prata med om hur du käner dej och om vad du varit med om?

Jag tror du söker någon som vill lyssna på dej och tro på dej. Du kan pröva en samtalskontakt på en ungdomsmottagning eller BUP.

Tillit och förståelse kommer inte på en gång. Men kanske ändå kan vara värt att pröva igen?

Lycka till!