Allting är hopplöst

Hej!

Jag har mått dåligt psykiskt och har gjort det i närmare 10 år, så länge jag kan minnas. För ett halvår blev jag diagnostiserad med svår ångest, djup depression och ätstörning UNS. Jag har haft självmordstankar sedan jag var sju år gammal. När jag var nio år försökte jag att ta livet av mig för den första gången. Sedan dess har jag försökt begå självmord ytterligare tio gånger. Jag har varit inlagd på BUP fyra gånger för självmordsförsök. När jag fyllde 13 år började jag att skära ner på maten och började träna extremt mycket för att jag tyckte att jag var tjock. Samtidigt så började jag skada mig själv på olika sätt. Varje natt grät jag mig själv till sömns.

Jag gråter mig fortfarande mig själv till sömns. Varje dag har jag självskadetankar och självmordstankar. Jag skadar inte mig själv längre och har inte gjort det på ett halvår. Jag blev frisk från min ätstörning för 3 månader sedan. Dock har jag inte fått behandling för min depression. Jag har ingen kontakt med BUP just nu och inte haft det sedan jag blev frisk från min ätstörning.

Det känns som ingen skulle sakna mig om jag dog. Det känns som att alla skulle ha det mycket bättre om jag försvann. Jag känner mig värdelös, otillräcklig, obetydlig, oälskad och obehövd. Jag orkar inte med mitt liv. Det känns som allting är hopplöst och jag har inget att leva för. Min fråga till er är; Vad ska jag göra nu?

Mvh En mycket desperat flicka

Anonym

BUP svarar:

Hej,

Du har gått igenom stora svårigheter och ändå hittat sätt att sluta självskada och bli fri från din ätstörning. Det tyder på att du har en stor inre styrka och besitter en god inre förmåga till att kunna ta dig igenom svårigheter. 

Du skriver att det var inte mer än ett halvår sedan du blev diagnostiserad med såväl svår ångest som depression och ätstörningar. I ett återhämtningsperspektiv från psykisk ohälsa är ett halvår inte så lång tid. Med det menar jag att det är vanligt att man en ganska lång period efter man börjat må bättre är särskilt sårbar för stress på olika vis och att sinnesstämningen kan pendla en hel del. Många gånger kan man behöva följas upp även efter man börjat må bättre. På det viset får jag en undran om det skulle vara möjligt för dig att återuppta kontakten med BUP. Det är som sagt inte alls ovanligt att man kan behöva få påfyllning i sin behandling. 

Alla de här känslorna och tankar du skriver om, att känna dig så otillräcklig på djupet, hopplöshetskänslor ihop med täta gråtattacker och återkommande självmordstankar är något att ta på allvar och något som jag tror du behöver få vidare hjälp med. Med tanke på dina tidigare svårigheter så vill jag rekommendera dig att ta upp kontakten med BUP igen. Du kan också gå via skolkuratorn som kan vägleda dig vidare.

Precis som du tidigare har tagit dig igenom svåra känslomässiga tillstånd så kommer du också kunna bli fri från den här nedstämdheten du upplever just nu.

Du besitter en klokskap i att våga söka hjälp när man så väl behöver den. Så ge inte upp och lyssna inte på självskadetankarna och självmordstankarna, de tankarna är inte dina vänner, lyssna i stället på den andra sidan inom dig, den som vet att du kan ta dig igenom det här och att du kommer klara det på bästa sätt med stöd och hjälp. Du är inte ensam.

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta