När man känner sig krossad

Hej, skickade detta för ett tag sedan, men fick aldrig något svar så testar igen då inget har direkt förändrats så mycket.

Känner mig för tillfället väldigt förvirrad och maktlöst om man ska uttrycka sig så. Det har hänt extremt mycket i mitt liv senaste året, jag blev diagnoserad för Anorexi, mina betyg har gått ned, jag orkar inte göra lika mycket saker och har tappat lusten för mycket. Ett litet exempel är att jag alltid, nu menar jag alltid, ritade och målade osv. Fick alltid nya motiv och bilder i hjärnan, men så mer och mer har jag bara tagit upp pennan för att direkt lägga ned den igen. Kan inte.

Sedan under sommarlovets början gick jag ju såklart till Bup, men sa aldrig att nästan det enda som snurrade i min hjärna var ex " I sommar kan jag passa på att gå ned i vikt". Då min psykolog har haft ett längre lov. Men under sommaren så gick nog även mycket fel. Min sköthäst som hjälp mig mycket med ångest och tankar har inte långt kvar på jorden ex. Och ganska sent i våras råkade jag raka ena benet för hårt så det började blöda. Det var då det började. Som en stor, tillfällig, lättnad. När stunderna blir jobbiga har jag hittat min 'drog'. Men det har blivit som att jag måste skära djupare och djupare för att få samma lättnad. Det är jävligt irriterande, för precis som med ätstörningstankarna tar blodtankarma upp min hjärna varje dag. Hatar. Det. Och nej, Bup vet inte om det. Skäms, mycket.

Den värsta triggern just nu till att skära mig om det inte är för att jag bara känner mig tom som i ett skal, är att min pappa blev extremt sjuk. Så sjuk att han ligger nedsövd i respirator. I Italien. Han och hans nya fru ( som hatar mig, skämtar inte.) var på semester som vanligt utan mig. Så fort vi fick veta reste både jag och mina syskon hit såklart. Kortfattat, ( låt oss kalla pappas nya fru för X ) så låter hon oss knappt vara med honom. Hon är skitsur mot oss som vanligt. Måste försöka tänka nu, så jag kan skriva ned de viktigaste. För finns sjukt, sjuuukt mycket händelser.

( han är vaken idag efter många veckor i Italien, men X är fortfarande jättekonstig och har pratat med pappa när han vaknat och gjort upp en egen story om hur det var medan han 'sov' osv osv. Som att vi var hemska o hopade nästan på honom (?). Detta kom ut genom att pappa ringde till min ena syster och pratade om det. Nu är allt typ kaos.)

i alla fall, vi hade liksom sagt det att en och en ska vi gå in till honom när han vaknat och så. Men så sa X, bara till läkarna att endast hon ska vara ensam med honom när han vaknar och har vaknat. Och hon skulle alltid förtydliga när vi faktiskt får gå in till honom med lite snäsig röst " Ni får tio minuter sen kommer jag" medan hon själv ena gången satt mer än fyra timmar i sträck hos honom utan att uppdatera oss. Det är som om hon tar det som en tävling, för han kramande faktiskt min hand då han låg på uppvakning i ett dygn och ofc blev X skitsur. Ugh orkar inte förklara mer, allt känns piss. Och har ingen aning om hur jag ska hantera det när hon håller på eller något.

Mitt liv känns piss. Det gör ju inte saken bättre att veta att jag och pappa har en ganska dålig relation, men älskar ju honom såklart ändå? Men de skjuter alltid undan mig osv.... Vore mycket lättare i himlen känns det som ibland.

-A

En krossad människa

BUP svarar:

Hej!

Ibland i livet är det som att det händer för mycket på en gång av sådant som är sorgligt eller jobbigt, sådant som man behöver tid för att komma över eller veta hur man ska ta sig ur.

De närmaste relationerna man har är alltid känsligast. Att din pappa blev så sjuk så långt borta och att ni dessutom verkar ha haft en ganska dålig relation redan innan, samtidigt som du kanske hade velat vara med honom mer, det låter i mina öron som just sådant som man blir väldigt, väldigt ledsen över.

Det är bra tycker jag att du har en psykologkontakt på BUP. Det jag undrar över är vad det är som gör att du tvekar över att berätta om dig själv för hen. Du har skrivit till bup.se vid två tillfällen om både om allt som hänt, men också om att du inte vet hur du ska hantera dina känslor inför detta, att du får tankar om att skada dig själv som en utväg. Att du kan hitta ord för att beskriva hur du har det, vet vi alltså. Du tror själv att det kan handla om att du skäms.

Jag tänker så här: alla människor går igenom kriser och har utmaningar i livet. När det blir för mycket behöver man hjälp. Det är inte konstigt att behöva andra. Att gå till BUP på samtal är alltså inget man ska skämmas för, snarare tvärtom. Det betyder att man tar sig själv på allvar - och det ska man! Och att man inser att man inte kan klara allt själv - och det gör ingen!

Grejen är sedan den att ju mer du berättar för din psykolog, desto troligare att ni tillsammans kan hitta en väg till ett bättre mående hos dig! Använd dina mejl till BUP som ett manus och säg till psykologen som det är för dig med allt just nu!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta