Vill bli kvitt alla problem

Varför blir jag aldrig frisk, varför får jag aldrig vara ifred. jag har gått å väntat år efter år å stått ut det ena och det andra, allt för att en gång för alla bli kvitt med alla problem. Men det går inte. jag var mobbad 2-5. ville ta mitt liv första gången när jag gick i 3 an. i mitten av 5an så började jag sluta äta. det var något jag kunde, gå ner i vikt. 

jag levde för jag tänkte att i 6 an blir det bättre(bytte skola helt) jag var inte längre mobbad, utan en i klassen, men då var nästa problem. Jag hade inget självförtroende, pressade mig för mkt i skolan och bantade. men det var nu jag för första gången hörde orden, vad skulle vi göra utan dig, vilken tur vi har som har dig! Du är perfekt som du är! du är en underbar person! du är duktig osv. och de orden har jag aldrig fått höra. Men jag fortsatte pressa mig själv, äta mindre osv. Under våren började lärarna reagera, min klass osv. de sa att jag var smal, att jag inte behövde banta, att jag måste äta. 

men jag orkade inte ta mig ur det, de enklaste vore att inte göra något alls tänkte jag. tankarna på självmord var högre. jag levde för jag tänkte att i höst, i höst blir det bättre. - det vart sämre. jag gick ned mkt i viikt, frös, yr, svimmade ngn gång, kunde ej sova. började skära mig själv. nu började lärarna reagera mer. en lärare pratade 30 min med mig om att hon var orolig osv. min klass, vänner, lärare alla var oroliga. Jag skrattade inte längre. jag började äta igen över jul. men tankarna var kvar, du måste sluta äta osv. jag gick upp allt och mer. å jag började spy vid början på året. åt inget, hetsåt, spydde, svälte mig osv. lärarna började kontrollera mig så jag gick till matsalen, men lärde mig snabbt deras scheman. 

tillslut sökte jag hjälp, och det blev lite bättre. men jag åt, å då gick jag upp i vikt. så jag ljög att jag mådde bättre å slutade gå till skolkuratorn/skolsköterskan. och cirkeln började om. nu i höst har jag börjat om igen. skär mig djupare och djupare men har ingen framtidshopp om att det ska bli bättre längre. gått 5-6 år sedan jag ville dö första gången, och det är inte bättre nu. 

vore det inte för att jag vill bli montéryttare å kusk på elitnivå när jag blir äldre, skulle jag sluta kämpa.

jag pallar inte att gå i skola 2 år till. allt jag vill är att fara till frankrike och bo å jobba å tävla där. men jag börjar tvivla på att det ska gå. när jag var 7 år tändes drömmen om Frankrike, men ingen i min släkt förstår mig. de förstår inte att det inte är ngn barnslig dröm, utan vad jag verkligen vill bli, de säger att jag kommer ändra mig när jag blir äldre och att jag borde satsa på något annat istället. ta nobelpris i kemi, bli proffessor, politiker. 

de enda som tror på mig att jag kommer lyckas, är de i stallen. (samt min klass) de tror på mig utan att sätta press på mig. De får mig att vilja lyckas,att våga försöka. Där vågar jag misslyckas. där vågar jag vara mig själv.

men jag vet inte hur länge jag orkar. mitt högra ovansida lår är fullt med skärsår, och jag mår dåligt varje gång jag ser dem men fortsätter skära mig, jag kan inte ta mig ur detta. jag kan inte be om hjälp för jag kan inte få den hjälp jag vill ha för jag inte är tillräckligt smal. Ingen kan förstå att jag har samma tankar fast jag inte är smal. Jag vill bli inlagd för att få hjälp men jag vet inte hur jag ska kunna få det, för jag är inte döende. vad ska jag göra. jag vet inte hur länge jag orkar leva

anonym

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt detaljerade brev till oss. Det innehåller en riktig blandning av svåra problem men också en hel del ljusglimtar.

Mycket av det du beskriver tyder på att du har någon typ av ätstörning, en ganska allvarlig sådan. Du är mycket upptagen med din vikt, begränsar ditt matintag till den graden att du blir yr, svimmar och även din omgivning i skolan reagerar på din viktnedgång. Därtill har du ett självskadebeteende som är ditt sätt att hantera din ångest. Det är ju inget ovanligt hos ungdomar men likväl helt fel väg att gå för det leder bara till ännu flera problem. Erfarenheterna visar att det är nästintill omöjligt för en ungdom att på egen hand ta sig ut ur en sådan komplex problemmängd. 

Att du har under många år blivit mobbad lämnar sina djupa spår, det gör det även om mobbingen upphör. Den skada som mobbningen orsakar på självbilden, självförtroendet går inte lätt över, oftast behöver man hjälp med att kunna reparera. Du är inte undantag.

Nu ska vi också titta på det som blev bra i ditt liv. Numera har du kompisar som uppskattar dig och bryr sig om dig. Du har också lärare som ser dig. Du har ditt stall där du mår bra. Och det som också är viktigt, du har vissa mål du vill uppnå och som också ger dig motivation och energi att fortsätta att kämpa. 

Däremot verkar det så att du möter mindre förståelse hemma. Jag undrar hur du kan tala med dina föräldrar. Ser de också din viktnedgång och vad vet de om ditt självskadande beteende? Ligger ni så långt ifrån varandra i frågan om dina mål att dina föräldrars ambitioner är sådana utomordentliga prestationer som "nobelpristagare"? Eller säger du det lite symboliskt för att visa hur oförstående de är gentemot dina önskningar och målsättningar? 

Hur som helst står det klart att du och dina föräldrar tillsammans med dig behöver hjälp. Du behöver hjälp för att kunna sluta med att skada dig själv och kunna hålla ett balanserat matintag och dina föräldrar behöver rådgivning hur de kan bättre förstå dina problem och hjälpa dig med lösningar. Utan att förbättra kommunikationen mellan dig och dina föräldrar blir det svårt för dig att bli av med den ångest som ligger bakom din ätstörning och självskadebeteende. 

En behandling som omfattar både rådgivning till föräldrarna och samtidigt egen behandling för ungdomen kan man få på BUP. Det räcker inte att du själv går till skolkurator eller skolsköterskan.

Jag förstår att du å ena sidan inte vill be om hjälp men å andra sidan vill få så omfattande hjälp som en inläggning innebär. Nu är det inte så som du verkar tro, att bara "döende" läggs in för behandling. Men bedömningen av om man bäst får hjälp genom samtal på en BUP-mottagning eller genom inläggning måste ske på BUP. Jag kan säga i alla fall att de problem du beskriver troligen inte kan lösas av att du ligger på en avdelning utan genom att du lär dig att hantera dina svårigheter i vardagen, i det verkliga livet. Och att detta sker med dina föräldrars aktiva medverkan.

Jag kan inte lova att det överhuvud taget är möjligt att "en gång för alla bli kvitt med alla problem". Men det är fullt möjligt att ta itu med problemen och pröva och hitta lösningar en efter en. Jag föreslår att du visar ditt mejl och mitt svar till dig för dina föräldrar så att ni tillsammans söker hjälp på den BUP-mottagning du tillhör.

Ett ytterligare tips är att du går in på shedo.se som ger stöd och råd till ungdomar som lider av ätstörningar och självskadebeteende. Men det ersätter inte den hjälp som du och dina föräldrar är i behov av för att du ska kunna komma till rätta med dig själv, med din framtid, med ditt liv.

 

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta