Vågar inte be om hjälp

Hej, jag är snart 15 år och sedan slutet av 2015/början av 2016 har jag mått skit. Vet ej hur det började eller varför, men det gjorde det.

Det började med ångest, men gick vidare till ångestattacker, dysfori, självhat, svältning, självskadebeteende, drickande, rökande och självmordstankar.

Jag har berättat för mitt syskon men hon bryr sig knappt, har några nära vänner som vet hur jag mår, men ingen vuxen. 

Sommaren och hösten 2016 är den värsta perioden i mitt liv, jag hörde röster hela tiden som sa bla, mitt namn, kallade mig saker, sa att ingen tyckte om mig osv.

senaste året har jag mått aningen bättre men tänker på mitt egna självmord flera gånger i veckan, har försökt ta mitt liv två gånger sen 2016.

Nu är saken den att, jag VÅGAR inte be om hjälp, delvis för att jag är rädd att inget kommer hända, delvis för att jag fått för mig att jag inte förtjänar hjälp.

jag vet ej vad jag ska göra, allt står stilla.

D

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Du är inte ensam om att inte våga be om hjälp eller söka hjälp av något slag. Jag tror nästan alla gruvar sig lite och det kan finnas många skäl till det.

För många som skriver till oss är den stora stötestenen att föräldrarna (vårdnadshavarna) oftast behöver vara informerade om det gäller mer allvarliga problem - och allvarliga självmordstankar hör dit. Du har inte berättat för någon vuxen, skriver du, utan haft och har väldigt allvarliga och stora problem som du fått hantera alldeles ensam.

Kanske av samma skäl som du anger nu? Att inget kommer att hända? Du har ju berättat för ditt syskon men, hen bryr sig knappt.
Hur skulle dina föräldrar reagera?

Du skriver också att du fått för dig att du inte förtjänar få hjälp. Det är en vanlig uppfattning många har när de är deprimerade eller av andra orsaker tycker mindre bra om sig själva.

Ditt självhat ställer till det för dig! Du måste absolut göra något åt det, för självhat är så destruktivt och plågsamt. Många gånger en av de destruktiva följderna av mobbning eller annat som händer i kamratgängen i skolan och dagis/fritids.

Du förtjänar visst få hjälp och du förtjänar verkligen inte alls att år efter år må så dåligt som du beskriver.

Så du måste bryta mönstret nu och själv göra något åt det. Berätta hur du mår och sök hjälp nu!
Du kanske skulle kunna börja berätta för din skolkurator om du känner att hen är någon att prata med?

Eller du kan ta kontakt med BUP – ringa själv eller be en förälder hjälpa dig. Jag förstår att detta är svårt och ett stort steg för dig att göra.

Därför tycker jag också att du ska ringa Bris Tel. 116111 och prata med en kurator anonymt.

Om du åter skulle få allvarliga självmordstankar ska du ringa Mind-självmordslinjen och prata med dem. Det finns möjligheter att prata med vuxna, som nog kommer att vara förstående och hjälpande.
Kanske är du mer rädd för att få förståelse och hjälp än inte? Kanske är din största rädsla att våga hoppas för att sen bli besviken?
Det är vanligt -  men den risken måste vi alla ta om och om igen. Även om du är anonym tog du en risk när du skrev ditt brev! Hoppas du vågar söka hjälp igen.

Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta