Är kanske för hård emot mig själv

Hej!

Jag har en del problem i livet och allt grundar sig på den jävla jobbiga mobbningen. Redan som 10 åring fick jag hör att jag var en hora, att jag var äcklig och ett freak. Jag berättade det aldrig för mina föräldrar, sa inte ett ord till någon, var för rädd att dem skulle döda mig när dem fått veta att jag sagt något. Jag har bytt skola 5 gånger sedan 3an. Nu ska jag börja 9an och går på en helt ok skola. Klasskamraterna är ett helvete, med det menar jag att det kan få för sig grejor ibland, jaga ned mig till skolans källare, skrika åt mig o ibland kommer en puttning. Dock så är lärarna rätt trevliga, har sagt att jag inte mår så bra så det pressar inte med skolarbetet och det underlättar.

Det jobbiga är att jag drunknar i ångest varje dag, blir stressad över det mesta och känner mig bara i vägen i denna jobbiga värld. Känner inte att jag passar in liksom, har aldrig gjort. Alla säger att man ska kämpa hela tiden, och jag gör mitt bästa för att kämpa, att ta en dag i taget, men det är så jävla fett jobbigt!!. Sen är de som att varje dag jag överlever sedan slängs, att det är meningslöst att lägga energi på att försöka. Jag har frågat mig ett antal gånger om jag lever för min skull eller för andras och jag kommer alltid fram till att det är för andras. Egentligen är det rätt egoistiskt av dem.

Jag är så nere i botten just nu så känner mig inte levande längre och det är där mitt självskadebeteende tar roll. I början var det ingen grej egentligen, kunde rispa huden lite grann när jag mådde som sämst med mobbningen. Första gången jag prova att självskada var när jag var 10 år så allt började väldigt tidigt. Dock förstod jag ju då inte själv när jag var 10 år att jag självskada. Det blev inga synliga märken eller så alls. Sedan slutade jag. Nu har jag börjat igen och det är värre, det känns som att jag tappat kontrollen. Nu blir det stora fula och synliga rivmärken. Ibland riktigt djupa. Det känns som att allt i mitt liv handlar om att känna fysisk smärta, för att påminna mig själv om att jag lever, att jag inte är ett dött freak med ben som rör på sig.

Jag vet till 99% att ni antagligen kommer hänvisa mig till att söka hjälp/stöd hos någon. Jag kanske är för hård emot mig själv, brukar jag nämligen få höra. Jag vet att jag borde söka hjälp då min situation inte är hållbar men samtidigt känner jag mig inte värd det. Att jag någonstans i allt ändå förtjänar att må som jag mår. För att just jag är jag!

Ärligt vet jag inte ens vad meningen var med att skriva detta röriga  och konstiga mail men pratar aldrig om känslor eller sånt här så var en ny grej för mig att skriva. Antar att jag ville ha någon som lyssna på mig i 2 minuter när jag först börja skriva. Tack för att du tog dig tid.

 

Anonym

BUP svarar:

Hej!

Jag tycker det var ett fint  brev du skrev om dig själv!
Jag skulle gärna pratat med dig och inte bara läst ditt brev och skrivit detta svar. Du vill ha någon som lyssnar och du vill också prata om känslor. Det vill och behöver de flesta. Men ibland kan det kännas för besvärligt att känna och smärtan kan bli för stor. Om man kan prata med någon om sin smärta, kan det kännas, att den andre liksom tar över en del av smärtan och smärtan känns mindre eller lättare att bära. Vi har nog alla varit med om det när vi blev tröstade som barn. När vi var små och förhoppningsvis hade någon att gå till när vi inte mådde bra. Men det gäller även vuxna!

Du beskriver att du blivit mobbad under lång tid och det verkar inte som du haft någon att gå till och det verkar inte som du fått hjälp att få mobbningen att upphöra? Du skriver att klasskamraterna är ett helvete och du drunknar i ångest varje dag.

Det är inte konstigt att du känner att du inte passar in och du måste hantera all smärta alldeles själv. Bättre att känna fysisk smärtas än att känna sig livlös?

Du skriver till oss. Jag hoppas du fortsätter berätta för andra hur du har det. Du måste förstå att dina känslor att inte vara värd något och att inte förtjäna må bra - det är vanliga effekter av långvarig mobbning. Mobbning är enormt destruktivt för självkänsla och självförtroende.

Jag tycker verkligen du måste försöka göra något åt det nu genom att berätta hur du mår och hur du har det. Du behöver träffa någon som du kan prata med och som kan lyssna på dig. Det är bra att förstå mekanismerna i mobbning och det går att förbättra sin självkänsla och sitt självförtroende. Du skriver att "jag är jag" -men "jag" kan du förändra.

Jag tror att nu är det viktiga för dig att börja tänka över detta - att börja känna att du är värd att få det bra och att du kan göra något åt din situation. Jag förstår att det är lätt att bli besviken, men det ska inte hindra dig från att fortsätta önska att någon lyssnar på dig.

Ditt mejl var varken konstigt eller rörigt och du är bra på att berätta känslor. Om du framöver skulle vilja prata om dig själv, försöka hitta någon som lyssnar.

Du pröva dig fram. Föräldrar, någon vuxen, någon lärare, skolsyster, skolkurator, UMO, vårdcentralen.

Kanske ska du pröva att ringa eller chatta med BRIS eller chatta med någon på Tjejzonen.
Det viktiga tror jag är, att du inte är alldeles ensam utan börjar dela dina tankar och känslor med någon.

Ingen förtjänar må dåligt. Du ska inte straffa dig själv bara för du blir - och blivit - mobbad. Det är vanligt att få väldigt dåligt självförtroende och självkänsla efter man blivit mobbad lång tid. Det är inre ditt fel och du kan få hjälp både med att mobbningen nu upphör och att må bättre.

Jag tycker du ska pröva prata med en Bris kurator anonymt. Jag tror det skulle kunna vara väldigt givande för dig. Så, börja försök vara snäll mot dig själv - även om inte andra är det!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta