Det är som en brottningsmatch

Hej! Jag är 16, snart 17. Jag har haft psykiska besvär i 4 år ungefär. Det började med sömnproblem, prestationsångest & ett annorlunda sätt att se saker. Jag var annorlunda helt enkelt, de skulle jag få svar på sen. Jag höll masken i 2 år för mina föräldrar, lärare & klasskompisar. Sen var det en lärare som engagerade sig när jag hade en dålig dag. Bad om att få prata med mig och lyckades pressa mig så att jag bröt ihop. Det var så det började. Jag blev skickad till psykakuten och därefter en remiss till Bup. Dessvärre har personalen hos er inte lyckats hjälpa mig. Till stor del är det nog för att jag är en annorlunda person, är inte som en "typisk" tonåring som går hos er. Jag har kämpat och slitit för att våga bli bättre. Har samtalat med psykologer/kuratorer. Det har känts som att det personen vill hjälpa mig att reda ut, det har jag redan förstått. För länge sen. Det lönade sig inte att bli skickad till bup. & jag tycker det är hemskt, för jag känner mig skyldig. Att jag förstår mer än vad jag borde gjort, det var anledningen till att det inte blev bra.

Jag har varit med om mycket. Sexuella övergrepp, trakasserier för hur jag mår. Blev diagnostiserad med depression, generaliserat ångestsyndrom & adhd. Har även haft ett självskadebeteende, självmordstankar, ångestattacker & utmatningsyndrom. 

Jag har provat ett tiotal sömntabletter och ätit antipdepressiva i två år. Slutade för 3 månader sen, det kändes bra. Fruktansvärt skönt att kunna känna sig glad och nöjd utan tabletter. Nu har det dock börjat komma tillbaka. Jag sjunker, det blir mörkare och mörkare. Trots att jag lärt mig otroligt mycket. Både om livet och lärt känna mig tack vare mitt psykiska mående. Jag är starkare. Men nu är jag rädd, det börjar falla tillbaka. Smärtan inombords som är brutal, jag önskar ingen i hela världen detta. De jag varit med om i 4 år. Det är de värsta jag varit med om. 

Jag brukar försöka göra jämförelser åt folk som ska förstå hur smärtsamt det är att leva såhär. Jag brukar nämna att det är som att vara med i brottningsmatcher varje dag. Vissa matcher får du mer stryk och vissa mindre. Ibland hamnar du i hörnet och inte kan ta dig ur. Det kan komma ett slag i magen, i huvudet eller en spark som ska få dig att falla. Men hela tiden måste du kriga för att stå upp. Motståndaren som är stark, det är du. Den "sjuka" du. Det är anledningen till att det är tufft. En av dom är jag, den gamla friska jag. Som kämpar som ett as för att bli frisk. & den andra är min depression, som är minst lika stark. Som ger mig panikattacker, hugg i bröstet och gråt som jag vill spy upp. Med tanke på det scenariot är det inte konstigt att jag blir utmattad och helt slut. Vem skulle inte bli det av att stå i en boxningsmatch. Dygnet runt. Jag tycker att det är otroligt frustrerade att dra ett lass som ingen ser hur tungt det är. Ingen vet hur svettigt varje steg är. 

Jag har en mamma som bryr sig massor om mig. Men hon förstår inte när jag förklarar. Hon blir arg (för att hon är orolig). Hon har försökt massor. Jag försöker låta henne hjälp mig.

Mina kompisar vet lite grann. Främst 3-4 stycken. Dom bryr sig och hjälper mig. Så gott dom kan. Men tillslut blir de för jobbigt för dom också, vilket jag förstår. Dom vet inte hur dom ska göra, mer än att be mig kämpa. Att jag är grym och förtjänar så mycket mer. Det gör att jag inte kan vara "missnöjd" på något sätt. Dom älskar mig. Jag älskar dom. Men det är inte mitt fel att jag mår dåligt, de har jag insett senaste året. Jag vet inte varför jag blir arg, jag är bara så fruktansvärt less på detta. Det är HEMSKT.

E

BUP svarar:

Hej E!

Din jämförelse med brottningsmatch som ditt liv ter sig för dig är oerhört gripande och talande. Nej - det är verkligen inte konstigt att du känner dig utmattad av denna eviga kampen! Sen säger du också att du har många kring dig som bryr sig. Din mamma, dina vänner, du känner dig älskad och stöttad.
Men någon effektiv hjälp på BUP upplever du inte du hade fått. Och så kan det vara, tyvärr.

Jag vet inte hur mycket mina ord kommer att betyda - du har kanske fått höra liknande formuleringar av andra. Jag försöker ändå säga det jag tänker.

Du har förstått allt, säger du, som kan vara orsak till att du mår som du gör. Betyder det att du har gått genom det som hände dig, sexuella övergrepp och trakasserier och möjligen även andra omständigheter i ditt liv som försvårar för dig?

Traumatiska upplevelser kan kräva sin tid att bearbeta. Ofta kan det känns så att "detta har vi ältat länge" men man kanske ändå inte kommit till botten av allt det hemska man har varit med om. Du ska inte känna dig skyldig!
Olika människor behöver olika lång tid och också pröva olika metoder för att komma till rätta med sina svårigheter oavsett vad som ligger bakom dem.

En annan sak är att det måste också fungera bra mellan patient och behandlare. Det är en mycket känslig relation och det är inte givet att det alltid "klickar" i förtroende, tonfall och atmosfären.
Det är inte heller något konstigt med det, vi på BUP är vana vid att en patient vill byta terapeut för att man inte känner att man fått den hjälp man behöver. Det är helt OK att ta upp detta och prova hos en annan behandlare eller en annan metod. Låt mig också säga att du uppenbarligen har dina inre krafter, resurser, du har ditt "friska gamla jag" som kämpar med det "sjuka". Det är lika uppenbart att denna kamp inte är avgjord än. 

Jag vet att det är jättekämpigt. Du har rätt i att du inte förtjänat att behöva fortsätta brottningen. Det är helt begripligt att du då och då blir arg. Det är ju orättvist att vissa drabbas av svåra upplevelser medan andra slipper samma eller liknande elände. Man blir upprörd av orättvisor - speciellt om man själv är drabbad av dem. Men ditt mejl säger också att ditt friska och glada jag har goda chanser att vinna.  

Min slutsats är säkert inte överraskande för dig. Du måste söka vidare hjälp.
Ta vara på det stöd och uppmuntran som du får i familjen och av vännerna. Men även på den professionella vägen.

Jag tycker du ska återuppta kontakten på BUP om du inte har den nu. Eller om kontakten pågår: ta ärligt upp vad det var/är som inte fungerar och diskutera en ny kontakt med en annan om du känner att det det skulle kunna betyda en öppning. 

Du är nu medicinfri, det är stort! Men hur man mår efter svåra upplevelser kan gå i vågor och man kan behöva ett omtag eller en påfyllning.

Vänta inte med den nya kontakten, låt inte den mörka perioden fortsätta så att du riskerar att "sjunka" djupare.
Ju snabbare du tar tag i det - desto kortare kan återhämtningen bli igen.

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta