Även vardagsproblem är för tuffa

Hej!

Just nu står jag inför två val, att avsluta mitt liv eller fortsätta leva. Jag har fått lov kämpa mig igenom svåra tider t.ex:

Avundsjuka: Jag har haft turen med att få ha en super fin bästa vän som gör allting för mig för att jag skall må bra. Men jag hade en till bra kompis som hela tiden tog min bästa vän ifrån mig! Just nu är de inte lika mycket med de, men nu blir jag avundsjuk på nästan alla som är med henne.

Stress: Jag är en lätt stressad person och skola och avundsjukan har inte gjort de bättre. När jag hade nationella prov så gick jag nästan in i väggen (höll på att bli utbränd) Det är inte länge kvar tills jag skall välja till gymnasium och jag är rädd för framtiden. 

Ångest: Jag har fått ångest över mycket, från små saker till ganska stora! Jag skadar mig själv på olika sätt, antingen så svälter jag mig själv eller så skär jag mig. När jag gör det så typ dämpar jag ångesten men senare kan jag få ångest över att jag har gjort de, eller att jag inte gjort de men "borde" göra de.

Familjen: Jag känner mig inte bekväm i min familj, jag älskar inte dem som typ "alla andra gör". Dem orättvist behandlar mig mot min lilla syster, bara för att hon är yngst och att hon har en diagnos. Jag och hon är adopterade, så vi är inte biologiskt systrar eller släckt. Jag ser inte henne som min lilla syster, men "mamma " och "pappa" tvingar mig typ att älska henne. Jag vill bara slippa allt, som sagt, jag känner mig inte bekväm. 

Med alla dessa saker och några till, så gör de att "vardags problem" blir så mycket tuffare, min familj vet ingenting! Och det är för att jag inte vill ha den relationen med dem, jag vill inte att dem skall typ ha koll på mig för att jag skadar mig själv! Jag pratar hellre med min bästa vän som redan vet de. Men hon tycker att jag borde skaffa mer hjälp, hon har redan skickat mig till kuratorn två gånger, men de har inte blivit bättre.

Jag vet inte vad jag skall göra. Jag orkar snart inge mer. Med allt detta i mitt huvud och med de som har hänt så vet jag inte om jag vill fortsätta leva. Jag har tänkt på detta mycket länge nu, jag vet inte... 

Jag orkar snart inte mer längre, jag vill att allt ska sluta... Snälla hjälp!

Melliz

BUP svarar:

Hej!

Du skriver ett mycket välformulerat mejl som visar att du tänker klart och du ger mig en imponerande systematisk genomgång av dina problem. Jag tar de också i tur och ordning fast precis i omvänd ordning än din.

Jag börjar med familjen för jag tycker att det är en stor del i dina problem. Du har en dåligt fungerande relation till dina adoptivföräldrar. Det är tyvärr inte så sällsynt att familjen inte fungerar bra relationsmässigt, helt oavsett om man har biologiska eller adoptivbarn. Man ska inte sticka under stor med att adoptionen kan lägga ett speciellt lager på eventuella konflikter i familjen fast det känns inte lättare för barn som på något sätt känner sig svikna av sina biologiska föräldrar heller.

Hur som helst är det ett av de svåraste problem som ett barn kan brottas med att inte känna sig älskad, uppskattad eller känna att föräldrarna av vilken anledning som helst ger mer uppmärksamhet till ett syskon - återigen oavsett om de är biologiska eller adoptivsyskon.

Varför tar jag familjeproblemet som du nämner sist som det första. Jo, för att jag tycker inte att du ska uppfatta dig själv som något "problembarn" i familjen. Den familjebakgrund du beskriver leder till slutsatsen att problemet inte är du utan familjerelationerna, det vill säga problemet är hela familjens problem. Sannolikt är det till stor del en konsekvensen av familjeproblemen att du skär dig, att du har hög ångestnivå, att du är lättstressad och har en tendens att bli avundsjuk. Det är naturligtvis aldrig bara ett problemområde som förklarar allt men familjen spelar alltid så avgörande roll i barnens liv att det kräver extra stor uppmärksamhet på familjen som ett system. Jag återkommer till detta.

Men hur det än är i din familj så har du de problem du har, alltså du skulle behöva hjälp med stresshantering och med den ångest du känner. Inte minst för att du ska kunna sluta med ditt självskadebeteende och självsvält.  Du vet redan att dessa inte är lösning på någonting, tvärtom, leder bara till ökad ångest efter en kortvarig lättnad. Du måste få hjälp med att kunna lämna dessa dåliga och skadliga metoder för ångestdämpning och hitta nya strategier för hanteringen att dina skrivsvårigheter. Och sådan hjälp finns både på BUP och på ungdomsmottagningarna.

Jag har flera förslag hur du kan komma vidare. Det första är ett förslag som jag är rädd att du kommer att avvisa direkt men jag säger det ändå så att du åtminstone kan överväga. I en lugn stund säg till dina föräldrar att du vill tala med dem om något allvarligt, eller börja först med bara en av dem. Ni bestämmer när du kan få en ostörd pratstund  med dem. Och då kan du säga hur det är med dig, visa dina ärr, säga att du är så lättstressad, har prestationsångest så som du skriver i ditt mejl. Sedan får du se vad som händer, om de visar sig vara mer förstående än vad du tror. De kan bli bestörta eller stressade i första taget men så småningom och i bästa fall förstår de ditt hjälpbehov. Du kan säga att du har fått råd av oss att boka tid för familjen på BUP för att reda ut allt. Det är vanligt att familjer kommer till oss med just det - familjeproblem som under en viss period drabbar speciellt ett av barnen i familjen. Då kan hela familjen och barnet/ungdomen själv få stöd och hjälp och lära sig nya sätt att förhålla sig till varandra. Det är inte unikt, det är vanligt på BUP. 

Om du absolut inte vill prova detta kan du själv ringa till BUP (adress och telefonnummer hittar du på vår hemsida). Du kan säga att du först vill komma själv och sedan diskutera med den behandlare du träffar huruvida och när familjen ska vara inkopplad. Jag förstår att du har varit hos skolkurator men det gav inte önskat resultat. Men det som inte fungerar hos en kan fungera hos någon annan, speciellt om man får en bredare syn utifrån familjeperspektivet. 

Ett annat alternativ som jag kan rekommendera är att du vänder dig till ungdomsmottagningen där det finns professionella som känner väl till sådana problem du har. De kontaktar inte föräldrarna. 

Dessutom finns det hjälp och stöd att hämta på nätet eller på telefon. Barnens rätt i samhälletshedo.setjejzonen.sesnorkel.se är forum som ger stöd och råd till ungdomar med olika typer av problem, så som stresshantering, självskadebeteende, ätstörningar och andra problem du kämpar med.

Jag kan och vill inte heller lova att de problem som finns i ditt liv kommer att lösas på en gång vilket alternativ du än väljer. Men de är utvägar. Du ska leva, vad mer, inte bara leva utan leva ett gott liv. Det är kämpigt att nå dit men jag är säker på att det är värt att fortsätta kampen. Och det ska du inte göra själv bara med en väns stöd, du ska söka effektiv hjälp tills du hittar den. Du kommer att se tillbaka på din uthållighet och styrka med stolthet i framtiden. Det är värt det!

PS: Läs också de korta skrivelser jag bifogar här. Du kan hämta styrka, tips, stöd och tröst även där.




Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta