Besviken på mig själv

hej, jag kommer antagligen låta som världens sämsta vän nu, men jag är rädd för vad jag gjort och kan göra. 

 sen jag var 11 ½ år har jag svältit mig i perioder, det började med att jag slutade äta frukost, sedan på hösten, i 6 an(bytte skola, fick massor med bra vänner, A på varenda prov) började jag även minska på lunchen, och åt mindre och midre även hemma. jag gick ned i vikt, men efter ett tag började jag hetsäta, så gick upp igen. ville ta mitt liv. på våren i 6 an, berättade jag för några av mina vänner. de hjälpte mig mkt. de ville att jag skulle prata med kuratorn eller så, men då ljög jag ihop att jag mådde bättre osv. och döljde mer hur jag mådde. Framför andra var jag den som skrattade, skämtade, var positiv. men de började märka att jag pressade mig lite för mkt i skolan. Men jag skojade bort det...

i slutbetyg fick jag några a:n, 2 d, och 3 c å resten B. Var jävligt besviken på mig själv. 

När hösten började, och vi hade utvecklingssamtal, frågade min mentor vad jag tyckte om mina betyg. Ljög och sa att jag tyckte det var okej. hon sa då att jag allt skulle vara väldigt nöjd och att hon skulle bli orolig om jag inte var nöjd över det. pratade på att hon var orolig att jag skulle pressa mig för hårt, och att jag då inte skulle klara av nian sen. jag "skrattade" 

jag fick Panik på proven, och minns särkilt biologiprovet. jag hadepluggat som satan, och när jag sedan såg provet fick jag panik. när jag inte kunde skriva fullt ut på en, höll jag på att bryta ihop. specielt då allt fler vart klara. Min underbara kompis, kallar henne M, såg det och sa att jag inte skulle stressa, att hon väntade på mig utanför klassrummet. Men fick panik ändå, tog provet slängde det åt läraren å spang ut och in på toan och grät. min kompis stöttade mig, och peppade mig. fick ett b å vart sur över det. på so provet någon må sedan, när vi fick tbx det fick jag ett B. vart skitarg å besviken, tog provet och gick till läraren och halvskrek åt honom, vad fan skulle jag göra för att få ett A! jag skrev ju för fan på alla. han hade då svarat att jag gjorde det bra, men snäste åt honom då varfö fick jag ej a då. Han såg helt föskräckt ut, och pratade på att jag var bra blablablabla. vände å gick iväg. 

här hade jag nu gått ned väldigt mkt, jag frös konstant, var yr, svimmade ibland, blåa fingrar, tappade hår(det bara föll av!)skakade väldigt mkt, jag började även skära mig själv.. hårdare och djupare. åt endast middag, ibland dröjde det upp till 28 tim mellan måltiderna, och en gång åt jag inget på två dagar. 

min klass började då bli orolig. när jag sa något om hur fet jag var, protesterade de osv. lärarna började reagera, prata med mig blabla. iår har jag gått upp de där kilorna öve vintern, för att sedan börja spy hetsäta osv. (i slutet på terminen berättar jag för kurator som berättar för mina föräldrar, men ljög efter ett tag att jag mådde bättre då ingen brydde sig)
min kompis, ville ha hjälp från mig för att gå ner i vikt, och jag hjälpte henne. och nu i sommar har vi peppat varandra, fast hon har gått ned mer än mig. 15 kg(även fast ni inte skriver ut siffran när det publiceras vet du) 

och samtidigt som jag hjälper henne bli smal, är jag orolig att det kommer gå för långt, att någon kommer svika den andra. 

hon har än lite förstånd, men jag övertalar henne att hon inte kommer bli anorektiker. å att jag aldrig kan bli det(är för fet)(hon säger dock att om jag fortsätt blir jag en anorektiker) jag har även lärt henne hur man blir av med mat, lärde henne att spy... vad ska jag göra. om jag berättar blir jag påkommen hennes syster ha anorexi

vadskajag göra

BUP svarar:

 Hej!

Vad bra att du skriver till oss. Du sätter stor press på dig själv både vad gäller skolprestationer och  din vikt. Kamrater och lärare har sett detta och blivit, helt förståeligt, oroliga. Du skriver inget om dina föräldrar. Är de också oroliga? Har ni talat om att söka hjälp? För att pressa sin vikt så som du gjort är oroande och inte bra för dig.

Det som bekymrar dig nu är den pakt du gått in i med din kompis. Du är rädd att er viktminskning tillsammans kommer att gå för långt därför att ingen av er vill svika den andra. Du känner också ett ansvar för att ha dragit med henne i detta. Du är en bra kompis som med rätta oroar dig för vad ni tillsammans har gått in i och hur du nu ska göra för att det inte ska gå för långt. Och det är lätt att det går längre än man vill när man är två som driver på varandra. Du är klok som ser det själv.  

Så vad ska du göra nu?  Du behöver tala med någon vuxen om hur det är både för din kompis och för dig själv. Du vill inte själv bli påkommen säger du, men ni, din kompis och du, behöver båda hjälp. Du bryr dig om din kompis och oroar dig för henne. Det är riktigt bra.  Men det vore också bra om du  kunde våga  bry dig om och oroa dig mer för dig själv. Kanske finns i din oro för kompisen också en oro för dig själv och din egen situation? Den press och kontroll över mat och skolprestationer som du utsätter dig för gör och kommer att göra livet svårt.

Vänd dig till skolkurator eller skolsköterskan. Du kan också kontakta ungdomsmottagningen.

Men det allra bästa är att du talar med dina föräldrar och att ni sedan kontaktar BUP.

 

 

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta