Straffar mig själv genom att inte äta

Hej! Under perioder av mitt liv har jag straffat mig själv genom att sluta äta. Första gången var för ungefär tre år sedan. Det var i samband med mobbning, mina föräldrar skiljde sig då pappa var otrogen, mamma blev akut väldigt sjuk, jag hade mycket ångest, tvång och mådde allmänt psykiskt dåligt. Det var under en tid jag mådde dåligt helt enkelt. Den här gången var det som att jag sakta tappade matlusten i takt med att jag blev mer och mer nedstämd. Jag kände egentligen inte lust till någonting. Jag åt inte i skolan (ville inte sitta själv i matsalen) och hemma sa jag att jag hade ätit mycket i skolan och inte var hungrig. Jag drack vatten och åt små mängder när jag blev "påkommen" och "tvingad". Detta pågick under några veckor.

Nästa gång jag slutade äta var i våras när jag gick i trean. Jag får ofta dippar i mitt mående och hade då kommit in i en sån dipp, men kunde inte ta mig ur. När mitt mående plötsligt sjunker brukar det inte vara i mer än någon/några veckor, men den här gången höll det i sig. Jag kände mig jättedålig och straffade mig själv genom att inte äta. När jag känner att en dipp kommer brukar jag ofta börja gå på diet och träna väldigt hårt (vet inte varför), och så även denna gång. Vissa dagar hetsåt jag också. Det var som att jag drogs till allt sött och fett jag kunde komma åt och sen tryckte jag bara i mig det. Den här gången blev det värre än övriga gånger, för tillslut slutade jag äta helt, jag drack inte ens. Efter bara första dagen kände jag mig helt orkeslös, var yr, hade ont i huvudet och magen. Nästa dag började min kroppstemperatur gå upp och ned. Ena timmen låg jag under min normala temperatur och andra timmen hade jag hög feber. Otroligt utmattande. Antar att kroppen reagerade mer den gången pga att jag inte drack? Jag låg i min säng och bara ville dö. Kanske låter konstigt att säga, men på något sätt var smärtan skön. Jag förtjänade det ju, jag hade inget val. Jag klarade inte att ta mig upp ur sängen och missade då massa viktigt i skolan och kände mig pga det ännu sämre. För jag klarade ju inte ens av att åka till skolan för att göra ett prov, hur dålig får man vara? Därför straffade jag mig själv ännu hårdare. Försökte träna osv (gick ju dock inget vidare då det kändes som att jag skulle ramla ihop).

Att jag ibland slutar äta handlar inte jättemycket om utsidan och att jag är missnöjd med min kropp. Visst vill jag ha smalare mage och starkare armar och ben, men det är inget som får mig att må dåligt. Jag tror det mer handlar om att jag inte känner mig bekväm i vem jag är som person/med min existens. Ingen ser mig.

I andra dippar som är mer kortvariga brukar jag helt plötsligt börja gå på strikta dieter och börja träna väldigt hårt, varje dag. Men det är bara två gånger som jag har svalt mig själv.

Enda gången någon egentligen märkt var nu senaste gången detta hände, i våras. Jag hörde hur min familj diskuterade om jag hade en ätstörning och en kompis i skolan blev orolig och frågade. Min mamma grät jättemycket och försökte prata med mig, men jag stötte bara ifrån allt och alla. Hon säger att jag har en ätstörning, vilket jag inte alls förstår. Blir jättearg när hon påstår det. Jag mår inte dåligt över min kropp mer än någon annan, jag har aldrig spytt och är inte speciellt smal. Det är mer att jag är trött på mig själv och livet, och det är inte en ätstörning.

Men, jag tycker att detta är jobbigt och jag vet inte vad jag ska göra. Vill inte prata med någon om detta. Skäms. Samt att jag har pratat med massa psykologer i flera år, pga mitt dåliga mående/andra "problem". Känner mig så patetisk.

Anonym

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Jag tycket du beskriver din problem väldigt bra men du går inte in på varför du ibland får så stort behov av att straffa dig själv. Jag antar att du har tankar om dig själv som du skäms för och helst inte vill prata om - kanske inte ens tänka på om du kan undvika?

Du skriver att du träffat flera psykologer. Har du ingen bra erfarenhet av att prata om ditt mående och dina problem med någon psykolog? Har du inte varit med om att kunna prata om det du skäms över och fått hjälp att förstå hur det kommer sig att du skäms så mycket över dig själv att du måste straffa dig? Jag tror du skulle kunna få mycket hjälp och om jag gissar kan det mycket väl handla om effekter av mobbning. Många får livslånga problem med självhat, dåligt självförtroende och dålig självkänsla efter varit mobbade. Mobbning får ofta verkligen väldigt destruktiva konsekvenser för den som varit drabbad. Känslan att det något fel på en kan sitta väldigt djupt och kanske dyker upp periodvis i en depression?

Du skäms och du känner dig patetisk. Tänk, att det är känslor som hör till din problematik. Det är inte känslor som ska hindra dig söka hjälp för det är just bl.a dessa känslor du ska få hjälp med. Du kan bli en person som är glad och stolt över dig själv och som mår bra! 

Du är 18 år och kan söka hjälp själv. Det finns flera möjligheter. Du kan ta kontakt med en vårdcentral eller en ungdomsmottagning där du bor. Du kan berätta i början av kontakten att det är svårt för dig att berätta för du skäms och känner dig patetisk. Det gör att den andre förstår lite snabbare att det här är något som inte är lätt för dig att prata om. Om kontakten inte känns bra ska du säga det så kan ni fundera på varför det blir så. Kan vara av alla möjliga olika skäl. Ibland passar man inte för varandra bara utan att något är fel. Du är 18 och är fri att ta egen ställning. Jag hoppas du söker hjälp.

Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta