Dröm eller verklighet?

Hej!

Jag har länge varit förvirrad och undrat över detta för jag vågar inte vända mig till någon annan. Jag skäms och vet inte vad jag ska göra.

För ett par år sedan hade jag en dröm där jag blev våldtagen av en kvinna. Hela dagen efteråt mådde jag extremt konstigt och kände mig äcklig och oren. Jag satt och lyssnade på musik hela dagen för att det var det enda som var tillräckligt distraherande. Drömmen påverkar mig fortfarande och jag vet inte varför. Om jag ser en person som är lik kvinnan i drömmen får jag samma sorts ångest och känner mig konstig. Jag känner mig obekväm varje gång jag tänker på det och jag kan knappt se liknande personer i ögonen utan att vilja spy. Jag klarar också knappt av att se mig naken och att duscha eller gå på toa är ett helvete. Det är inte så att jag inte tycker om min kropp, det gör mig bara så obeskrivligt obekväm. Till och med att skriva den här insändaren får mig att må illa.

Jag fattar verkligen inte vad som hänt med mig. Har jag borttränga minnen av sexuella övergrepp? Finns kvinnan faktiskt på riktigt? Jag försöker ta reda på så mycket som möjligt men det går inte särskilt bra. Jag har under en längre tid haft problem med mitt minne så det underlättar inte heller saker. Jag vet inte längre vad jag ska göra då jag som sagt skäms över detta och över att jag reagerade så starkt på "drömmen". Vad i helvete ska jag ta mig till? 

hjälp

BUP svarar:

Hej!

Det var säkert ett stort steg för dig att överhuvud taget skriva ditt mejl till oss och det är jätte-jätte bra gjort! Det betyder att du i viss mån kommit över dina skamkänslor, det är en seger för dig. Men du har några trappsteg till att ta dig upp på som jag kommer att beskriva här. Jag hoppas mina rader kommer att ge dig ytterligare skjuts när jag förklarar varför du inte har någon som helst anledning till att känna skam som hittills hållit dig tillbaka från att söka hjälp. 

Det är inte konstigt att du känner dig förvirrad inför hela detta sammansatta problem. Inte heller jag kan ge dig något konkret och definitivt svar på vad som hänt i verkligheten - men jag ger dig svar på vad du ska göra. Låt oss ta det lite mer systematiskt:

-Din förvirring är helt begripligt av många orsaker. Det är en vanlig företeelse och det är någonting som nästintill alla människor då och då är med om att man undrar: "har det hänt eller har jag bara drömt det?" Det kan faktiskt handla om helt vardagliga saker, till exempel, "har jag sett den där gamla skolkamraten på bussen som jag inte träffat på evigheter men gärna vill eller jag bara drömt det?". I sådana fall är det inget man grubblar över speciellt länge. Värre blir det när och om det handlar om mycket obehagliga händelser.

Du undrar i första hand om du kan ha varit med om ett sexuellt övergrepp eller var det en dröm som du har fastnat i och i så fall varför har du fastnat och hur kommer det sig att det har så svåra konsekvenser för dig?

Det är inte en orimlig tanke att det hänt någonting i verkligheten. Du skriver att det var för ett antal år sedan och utifrån din nuvarande ålder måste du i så fall varit rätt så ung, ett barn. Om det dessutom hänt något när du var i någon typ av halvvaket tillstånd kan det sedan te sig som en dröm. Att försöka reda ut och förstå det är i sig riktigt komplicerat och det klarar man inte på egen hand. Det är det första anledningen till att du måste få hjälp en en professionell person.

Du behöver inte känna skam över detta ett endaste dugg. Vi på BUP och också på ungdomsmottagningarna känner till att övergrepp förekommer och vi vet också att offret ofta skäms fast skulden alltid är hos förövaren. Vi vet också att det ibland förekommer andra förklaringar till sådana tankar fast det inte hänt och det är inte heller skamligt. Hjärnan fungerar på det sättet och vår uppgift är att med patienten reda ut detta. 

Men låt oss anta att det var en dröm. I så fall har det ändå blivit ett stort problem för dig som började bli obekväm med din kropp och att utöva grundläggande funktioner som duscha och gå på toa har blivit en utmaning för dig. Även det i sig är en anledning till och en nödvändighet att du söker professionell hjälp. Du måste veta att helt oavsett vad som orsakar ett sådant lidande och svårighet att smidigt kunna fungera i dessa grundläggande funktioner kräver någon typ av behandling. Ibland räcker det med några klargörande samtal, ibland behöver man olika sorters träning för att "ställa om" hjärnan och kroppsuppfattningen.

Vad följer av allt det jag säger?

Det allra första är att du med mina ord i minnet kommer över dina begränsande och obefogade skamkänslor. Jag vet att det långtifrån är enkelt, men jag har försökt få dig att förstå att det du är med om är mänskligt, förekommer hos många andra människor, både hos barn, ungdomar och vuxna. Nej, jag tror inte att alla dina skamkänslor försvinner bara för att du läser dessa rader. Det räcker om de minskar till den graden att de inte hindrar dig från att följa rådet att söka professionell hjälp.

Och nu kommer jag till en fråga som brukar vara knepig. Hur har du det med dina föräldrar? Tror du att du skulle få deras förståelse om du förklarade hur det ligger till med dig? Föräldrarna reagerar ofta kraftigt och inte sällan avfärdande när de får höra något riktigt svårt av sina barn men lite senare brukar de se behovet av hjälp och stöttar barnet i det. Men jag förstår också ett det är extra svårt för dig eftersom det handlar om en sådan känslig fråga som sex. Tänk ändå efter och du kan visa ditt mejl och mitt svar för dem och det underlättar. Om det funkar kan de ringa till BUP och beställa tid för dig.

Om det ter sig helt omöjligt för dig att göra så finns det också en möjlighet att du själv ringer till BUP och säger att du har ett problem som du först vill berätta utan dina föräldrars närvaro (adress och telefonnummer hittar du på vår hemsida). Du kan bara kort säga att du kan ha varit med om sexövergrepp fast du inte är helt säker på vad som har hänt, men du har i alla fall sådana svårigheter med duschandet och din kroppen som du beskriver i ditt mejl. Då får du först komma själv, dock kommer de att diskutera med dig huruvida dina föräldrar i ett senare skede bör vara delaktiga i en eventuell behandling.

Ett annat alternativ är att du kontaktar ungdomsmottagningen i din hemkommun. De är också experter på sådana frågor och du kan få direkt samtalshjälp. De kontaktar inte föräldrarna. Det är inte uteslutet att de gör en sådan bedömning att de hänvisar dig till BUP. Men då har du i alla fall varit med om den upplevelsen att det tål att tala om i lugn och ro och du möter förståelse och stöd.

Vilket alternativ du än väljer måste du klara av att ta detta steg. Du måste bli kvitt din förvirring, dina svårigheter och få en harmonisk relation till din kropp. Lita på mina ord och huvudsakligen på dig själv, det är möjligt!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta