Varför fortsätta leva?

Hej!

Snart, bara några veckor till, då kommer jag äntligen inte finnas mer. Men jag måste få veta lite och bli förberedd. 

1. Hur kommer mina vänner reagera? 

Eftersom jag känner att jag bara står ivägen och blir bara omringad av hat och lögner så är jag inte säker om mina vänner kommer ens att bry sig/reagera ens. För de har ju bättre vänner. 

2. Hur kommer mina föräldrar bli?

För att mina föräldrar har ju lagt ner väldigt mycket på pengar och mat till mig och jag har skuldkänslor för allt de har gjort för mig och det förtjänar inte jag ens det. Jag får en känsla om att mina föräldrar tycker att jag är jobbig och värdelös. Och de har ju två barn till som de villha. Istället för mig. 

Jag måste få veta svaren innan jag kommer att försvinna. För gott.

Ni vill säkert höra varför jag väljer så men allt är för mycket att berätta.

V

v

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev, du är verkligen förtvivlad. Det är starkt av dig att noga tänka igenom ditt beslut och att undersöka dina skäl att inte längre vilja leva. Men för ett så ödesdigert beslut behöver man svar på många fler frågor än de du ställt.

Jag tycker att du till exempel skulle fråga dig själv varför du inte söker dig till andra vänner än de som du uppfattar inte gillar dig. Och varför tror du att dina vänner inte tycker att du är en tillräckligt bra vän? Dina föräldrar har gjort mycket för dig, hade de gjort det om de inte brytt sig om dig? Vad är det som de gjort (mer än pengar och mat)? Har dina föräldrar några bra egenskaper? Hur uttrycker dina föräldrar att du är jobbig och värdelös? Varför tror du att de vill ha dina syskon hellre än de vill ha dig? 

Jag får intrycket av att du är nedstämd och då brukar man uppfatta både vad som händer och sina egna känslor på ett negativt sätt. Uppleva saker som svåra och ibland omöjliga att leva med. På frågan om hur dina föräldrar kommer bli så blir mitt svar att de troligen blir mycket ledsna och förtvivlade.

Jag får också intrycket av att du är arg. Vad är det som hänt? Du skriver att det är för mycket att berätta och jag tänker då att det verkar finnas mycket att fundera över. Jag undrar om du kan hitta andra sätt att uttrycka din besvikelse och ilska över vad som hänt dig. Jag tänker att de som gjort dig så illa skulle behöva veta det. Det går att få stöd i hur man kan hantera att vara ledsen, förtvivlad och illa behandlad och därför tycker jag att du ska söka efter det stödet i stället för att avsluta ditt liv när du är 14 år. Om det känns ohanterligt svårt kan du alltid ringa och tala direkt med någon på Självmordslinjen 90 101 eller chatta med dem: gå in på Självmordslinen  www.självmordslinjen.se så kommer du direkt till chatten.

Men framför allt föreslår jag att du kommer till din närmaste BUP-mottagning där du kan få hjälp som är anpassad till just din situation. Du kan ringa eller komma till mottagningen. Du kan få en egen första samtalstid om det känns för svårt att berätta för en förälder. Sedan måste en förälder komma med för att förstå allvaret och att du verkligen behöver hjälp. Att en förälder känner till att man har BUP-kontakt är nödvändigt, däremot behöver de inte vara med på samtalen annat än när du och behandlaren kommer överens om det.

Tufft, men du verkar ha tillräckligt mycket styrka för att hitta svaren. Och att du söker svar innan du tar beslutet är klokt. Det finns andra lösningar som ger dig anledning att fortsätta leva. Hitta dem!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta