Vad finns bakom alla murar?

Hej, Jag är en femton årig tjej som ska börja nian till hösten. Jag känner att jag behöver berätta, det som jag ska berätta, för någon. Allt detta är något jag hållt för mig själv i lite mer än en månad. Alla dessa tankar tar kol på mig och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Anledningen till att jag inte har berättat för någon är för att jag inte vågar. Jag har alltid blivit tillsagd av kompisar och familj att mina problem är ingenting jämfört med andras (eller deras problem) och att det alltid finns någon som mår sämre. Detta har jag fått höra så mycket att jag stängt alla ute från mitt mående. Jag vågar inte berätta för någon för att jag är rädd och jag vet inte riktigt för vad. Antagligen för att ingen ska förstå mig eller att de ska bli arga på mig. Såhär ligger det till, jag har enda sedan barnsben blivit tillsagd av alla möjliga om hur tjock jag är. Jag har fått höra detta av klasskompisar, bästa vänner, familjemedlemmar och släktingar. De har alltid sagt att jag har så tjocka lår och så tjock mage. Detta började i ettan och pågår fortfarande, 8 år senare. Det folk inte vet, är att detta är något som sätter sig i huvudet. Av att få höra "du är så sjukt tjock" av andra, formar sig sedan till en röst i huvudet. Den här rösten har jag fått höra varje dag, i 8 år. Och på den senaste tiden, de senaste 2 månaderna har det plötsligt blivit värre. Rösten har blivit starkare och den har börjat få kompisar, ett helt gäng. "Du är så jävla tjock", "du är så jävla ful", "vill du bli vacker och omtyckt måste du gå ner i vikt", "SVÄLT DIG SJÄLV!!!". Jag har gjort som jag blivit tillsagd, för att om jag skulle göra motsatsen så skulle rösterna blir starkare och jag orkar inte kämpa emot. Men om jag gör som de säger, låter jag de oxå vinna över mig. Jag är inte stark, jag är inte det. Jag orkar inte vara det, jag bryr mig inte längre. Detta är min vardag och det är bara så det är. Jag äter inte mycket längre och jag vill inte äta heller, det ger mig bara ångest och det är inget jag orkar med. Den senaste veckan har jag fått höra att jag har blivit lite smalare, men allt jag kan se är fett, fett, fett. Jag förstår verkligen inte. Jag har tyvärr ingen våg hemma men jag var på mitt landställe för inte så länge sedan och då vägde jag mig hela tiden. Jag vill ha kontroll på mina matvanor för att annars kommer jag gå upp i vikt och det är jag livrädd för. Det finns verkligen inte i mina tankar att gå upp i vikt, allt mitt fokus ligger i att bli smal. Smal så att man kan se mina höftben och så att det är mellanrum mellan mina lår, det är allt jag vill. Jag tänker på mat hela tiden, för att om jag inte gör det skulle jag inte kunna ha kontroll över det. Jag är fylld med så mycket hat att jag inte kan kontrollera det och måste få ut mina känslor fysiskt, på min kropp. Det är lättare att hantera fysisk smärta än vad det är att hantera psykisk smärta. Jag mår bättre av att göra det, jag blir fri från alla tankar för en stund. Men sen, när jag minst anar det, kommer allt tillbaka till mig och jag är tillbaks i mina gamla vanor igen. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet ingenting. Jag känner att problemen jag har egentligen inte är så viktiga, så att om detta inte är så allvarligt vill jag gärna veta det. Jag vet att det finns så många där ute som har det mycket värre än mig, och så många som kanske har samma problem som mig fast mycket, mycket värre. Jag blir aldrig tagen på allvar av någon och det känns jobbigt. Jag kan vara med min familj en hel dag och sitta och gråta hela tiden, men det är ingen som på riktigt bryr sig. Min familj låtsats som att allt är bra och leker och skojar med varandra. Jag känner mig inte sedd av någon. Bland mina kompisar är jag däremot den gladaste i gruppen, men jag tror inte att det egentligen är så. Det känns som att ingen kan se igenom mitt skådespeleri. Och visst det kan nog vara svårt att se igenom det, men ibland önskar jag bara att någon såg igenom mig och verkligen brydde sig om mig och hjälpte mig. Det kan jag önska ibland. Jag känner att jag besvärar dig som har läst detta, jag gör det. Det känns som att jag besvärar folk bara genom att finnas. Så att om du inte vill svara mig, så är det okej. Jag vill bara veta vad jag ska ta mig till, och hur jag ska våga berätta. För att det känns som att jag aldrig kommer ta mig ur mina ät problem och mina tankar. De har alltid funnits där och hur ska jag någonsin kunna leva utan dem? Tack för att du har läst, du är den första som har fått reda på vem jag egentligen är bakom alla murar

Elin

BUP svarar:

Hej Elin,

Tack för ditt utförliga brev och för förtroendet att du låter mig som svarare läsa det. Jag förstår att du i brevet släppt masken att du bara har småproblem och du att skulle vara den gladaste av kompisarna. För det är du ju inte alls, tvärtom ser jag en mycket ledsen tjej som länge känt sig rädd och orolig utan att veta för vad och som alldeles ensam burit på känslan av att vara för tjock och att irriterande för andra.

När man under åratal få höra det tjatas om att man är ”sjukt tjock” så känner man sig naturligtvis för tjock. Jag vet ju inte om du är överviktig eller storvuxen eller vad som gör att du får dessa kommentarer. Man kan vara ohälsosamt överviktig, och i så fall finns hjälp för det. Det är föräldrarnas ansvar att hjälpa sitt barn och det får man via skolhälsovården eller vårdcentralen, antingen direkt eller så får råd man om vart man behöver vända sig. När du beskriver att din familj skojar och inte bryr sig även om du gråter hela tiden så låter det som att du behöver vända dig till någon utanför familjen i stället. Finns någon klok och pålitlig vuxen i din närhet? En släkting, granne, kompisförälder till exempel.

Att andra kommenterar ens vikt är klart ohövligt och onödigt. Det låter som en mardröm att till slut uppfatta deras aningslösa kommentarer som röster i huvudet. Som till och med säger åt dig att skada dig själv. Det du gör med din kropp, svälter den, är ett självskadebeteende och du behöver professionell hjälp med det destruktiva som du gör mot din kropp. Att svälta sig är ingen metod som används av professionella personer. Du har rätt i att du inte är ensam om dina problem, men de är allvarliga och gör dig naturligtvis förtvivlad. I första hand föreslår jag att du kontaktar din närmaste BUP-mottagning. Om man där anser att du behöver annat stöd så får du hjälp att hitta sådant. Du kan också vända dig till Ungdomsmottagningen där du bor. 

Du skriver att du inte är stark, men jag vill säga att när man hållit ut så länge som du gjort så är man faktiskt stark. Sedan har alla förstås en gräns, annars blir man en robot. Och det är du definitivt inte, du har klart visat att du har egen styrka. Jag önskar att du får hjälp att använda den tillsammans med din kontrollförmåga på ett konstruktivt sätt framöver.

Varmt lycka till!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta