Vardagen är en plåga

Hej. 

Jag orkar inte längre göra vad jag vet att jag borde, eller måste göra.

Vardagen är för mig numera inget annat än en plåga.

Jag kan inte längre se det goda i världen, allt jag tänker på är hur väldigt förskräcklig världen faktiskt är.

Om det som jag brukade förundras över kan jag nu inte tänka annat än hur motbjudande det egentligen är.

Jag hatar världen. Jag ogillar att leva, och det för att allt känns vedevärdigt, det känns inte som att jag hör hemma här. Jag har konstant en känsla av att allting är så helt fel. Ungefär som i en dröm där någonting underligt händer som man inte riktigt kan förstå. När man vaknar igen är man både förvirrad och förbryllad, men också lättad över att man är tillbaka där man borde vara. Men jag kan ju inte vakna för det finns ingen plats att komma tillbaka till.

När jag försöker förklara känslan för andra är det uppenbart att de inte förstår vad jag menar. Deras undrande uttryck säger mig att de aldrig har upplevt något liknande själva.

Jag vet inte om jag har förklarat allt rätt men jag hoppas att ni kan förstå vad jag menar utifrån det jag har skrivit.

BUP svarar:

Hej!

Ja, jag tror att jag mycket väl förstår vad du menar. Det är inte svårt att förstå för att du inte bara uttrycker dig tydligt men också vackert, nästan skönlitterärt. Din jämförelse med en dröm där "någonting underligt händer" och som man vaknar upp ur med känslan av att vara förvirrad och förbryllad beskriver riktigt målande ditt känslotillstånd.

Men det är bara en jättefin, målande jämförelse och du vet att ditt känslotillstånd inte uppstår från en dröm utan att du lever i din verklighet. Jag vet inga närmare detaljer om ditt vardagsliv, hur du har det hemma, din relation med dina föräldrar, eventuellt syskon, hur det är med kompisar, hur det är i skolan för dig. Det jag vet är det som står i ditt mejl, dvs att du har en hel massa funderingar om världen, om livet och att du ser endast det som är dåligt, till och med motbjudande och därför började du hata världen och livet. Det som jag också läser mellan dina rader är att i ditt känsloläge nu ingår även en viss uppgivenhet, maktlöshet och kanske också en viss grad av meningslöshetskänsla. Och att du funderar hur det kan ha blivit så, varifrån kommer allt det här; det skulle du vilja förstå.

Trots att jag inte vet något konkret om dig hoppas jag att mina ord kommer att hjälpa dig på traven att förstå det bättre.

Min första tanke var när du började få dessa tankar och om det har hänt något särskilt i ditt liv. En svår besvikelse på någon eller några personer, någon väldigt drastisk händelse eller liknande. För sådana händelser, uppskakande eller svåra upplevelser kan utlösa en negativ rundgång i tänkandet och leda till en allmän nedstämdhet, till ett depressivt tillstånd. 

Eller är det så att det inte hänt något sådant, det bara har blivit så. I så fall tänker jag att du har kommit i en speciell utvecklingsfas som man brukar kalla för en utvecklingskris. Ärligt talat tycker jag inte om detta ord, för denna  speciella utvecklingsfas behöver inte vara en riktig kris men likväl en fas när den enkla världsbilden börjar gå upp i sömmarna och ungdomen börjar allvarligt ifrågasätta det gamla blir - som du - förbryllad, förvirrad, ledsen men samtidigt också mognare.

Nu ska jag inte säga att du ska "tänka positivt". Jag menar inte det. Du har helt rätt i att det så himla mycket hemskheter i denna värld, så mycket elände, krig, hotande klimatförändringar, dåliga relationer, och så vidare. Jag tycker att det är modigt av dig att se allt detta. Men i denna utvecklingsfas är det lika viktigt att inte tappa den andra sidan av världen och livet. Se också hur miljoner människor kämpar för att det ska bli bättre, att hitta lösningar på problemen, människor som är solidariska med varandra, ställer upp för varandra och hittar sina glädjekällor. 

Det är möjligt och sorgligt att du i din nuvarande kompiskrets inte hittar de som går i takt med dig i din utveckling. Det är vanligt att vännerna växer ifrån varandra. Det är också möjligt att man inte kan diskutera sina funderingar med sina föräldrar, inte minst för att vissa föräldrar kan bli lite skrämda av sådana tunga känslor och tankar som du har.

Men det är jätteviktigt att du hittar personer, jämnåriga eller vuxna som är beredda att diskutera dessa frågor med dig. Utan bollplank fastnar man i sina egna resonemang. Det behövs sådana som både förstår och samtidigt kan ge dig nya infallsvinklar, nya tolkningar, alternativa uppfattningar.

Jag föreslår att du tittar igen runt i din omgivning om det finns någon potentiell samtalspartner till dig.  Det kan vara värt att också tala med dina föräldrar, de kanske förstår bättre än vad du tror. Du kan också vända dig till ungdomsmottagningen. Behandlarna där är experter på denna utvecklingsfas. Och det är ännu viktigare att du följer detta förslag om du har någon sådan upplevelse eller händelse i bakgrunden som jag tidigare nämnde. Det går också att anonymt chatta på tjejzonen.se.

Ge inte efter den dominerande dysterheten i dina nuvarande funderingar, riskera inte att du sjunker djupare i dem och känner en ökande orkeslöshet. Det går att begripa vad du går genom, men du måste nog aktivt söka vidare att hitta dina nya vägar.


Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta