Vad ska jag ta mig till?

Jag försökte ta livet av mig idag. Det misslyckades jag med. Jag mår inte bra,jag vill ha hjälp. Jag skadar mig själv genom att slå mig själv med knytnäve lite överallt,skär mig själv med olika vassa föremål jag kan hitta som tex,saxar,vässade pännor,rakblad,trasiga saker som metallbitar och blastbitar, detta gör jag för att dämpa ångesten,iblan fungerar det och ibland inte då försöker jag ännu mer. Mina föräldrar vet INGENTING för när jag har försökt berätta för dom säger de bara "ryck upp dig,sluta oroa dig,sluta sura,ge lite positiv energi någon gång!" Vilket inte är särskilt stöttande. Det är mycket bråk hemma,i skolan är jag ensam men försökte ta kontakt med en i min klass som jag visste hade gått igenom liknande och hon var jätte snäll och förstående men kunde inte hjälpa mig för det känns som att inget kan det. Hela min skolgång har varit jobbig och vissa tider mobbad. Jag hatar mig själv vill bara klippa av allt fett,jag har jätte svårt att somna pga ångest,jag sover cirka 4 timmar per natt nu på sommarlovet och när skolan är ännu mindre,jag har fått "ångestattacker" få jag skakar kurar ihop får så mycket ångest och HATAR mig själv (gör det i vanliga fall med men det är mycket starkare) jag kollar mig omkring hur jag kan dö men alla gånger förutom 1 gång har jag bara självskadat. Det känns som att jag är en liten klump som pressas ner i marken av allt, och när jag får pms så blir ju allt bara ännu värre. I cirka 2,5 år har jag kännt så här men mått dåligt innan men inte lika mycket pga komentarer som"idiot,oduglig,ful,ointelligent,tjock,sämstm.m och nu intalar jag mig själv att jag är det. Jag isolerar mig själv på mitt rum nu på sommarlovet. Och jag minns att sista veckorna på förra skolterminerna stod jag inte ut mer men jag tog mig egendom det,ingen ser att jag ens mår dåligt för när jag träffar någon är det som att jag går på autopilot och stänger av minna känslor och sedan samlas dom i en klump som växer som jag får känna efter att jag har 3C i betyg 3A och resten B. Jag mår skit men ingen ser mig och ingen kan hjälpa mig,jag vill försöka igen jag vill inte finnas mer!om någon frågar så säger jag bara att jag är trött eller liknande på något sätt vill jag ha hjälp men jag tror inte på det och jag orkar inte inse hur jag mår så att prata om det är nästan värre för då måste jag fundera på det! Vad ska jag ta mig till! Hur blir man av med självmordstankar?bråk hemma?ångest? Har ännu mer att berätta och fråga men jag litar inte på någon pga tidigare händelser,och jag blev redan utnyttjad och utfryst i 0an så allt hör ihop sedan dess och nu ska jag börja i 8an!!!!!!!Hjälp! 

Daisy

BUP svarar:

Hej Daisy!

Du har skrivit ett skadande mejl till oss som du avslutar med att du vädjar om hjälp. Det är bra att du efterfrågar hjälp för att, om någon, då är det du som verkligen behöver massiv hjälp med alla dina omständigheter i familjen, i skolan, och med din djupa förtvivlan hur ditt liv ser ut och vad du har varit med om. Jag vill skynda mig att också säga att det är verkligen imponerande att du trots allt kunde uppnå en så bra prestation i skolan. Det tyder på att du är en klok tjej och har en stor portion inre krafter, inre styrka.

Det är mycket som gör det fullständigt förståeligt att du mår så dåligt som du gör. Många delar i din berättelse, var och en för sig, skulle räcka att få vem som helst att vara förtvivlad. Låt oss gå genom dessa olika delar och jag hoppas att det blir en början till att du får mer klarhet och hittar vägen till hjälpen. 

I ett barns och ungdoms liv spelar föräldrarna alltid en avgörande roll. Nu skriver du att de vet ingenting. Men någonting vet de, du har ju försökt att säga  någonting till dem men deras svar blev alldeles fel. Du har fullständigt rätt i att sådana svar som "ryck upp dig" är inget stöd, man känner sig bara mer "misslyckad" när man inte kan göra det själv. Det du skulle behöva av dem är att de först och främst frågar hur du tänker och känner, vad det är som plågar dig och se till att de själva förstår dig bättre och hjälper dig att få även hjälp av professionella.  

Men tror du att om du vågar vara mer tydlig och till exempel visar dina ärr för dem, tror du att de ändå skulle bara avfärda dig? Eller skulle de bara bli mer arga på dig och skälla ut sig? Jag frågar så för att jag vet att det tyvärr finns föräldrar som reagerar på det sättet. Men jag har också träffat föräldrar som så småningom kom med sitt barn till BUP och var ledsna för att de inte tidigare förstått hur allvarligt det var. Jag tycker du ska prova en gång till att tala med dem, kanske inte samtidigt med båda utan först med den som tror har större förståelse för dig.

Du kanske skulle kunna visa dem ditt mejl du har skickat till oss och även mitt svar till dig. Även föräldrar som är upptagna med sina egna konflikter kan behöva just en sådan tydlighet du visar i ditt mejl för att söka hjälp för hela familjen. Föräldrarna kan behöva lära sig att kunna möta sitt barn och hantera de olika konflikterna som uppstår i familjen på ett bättre sätt. Ett sådant arbete ingår i behandlingen på BUP när det gäller självmordsrisk och självskadebeteende.

Du har också en sorglig historia med mobbning i skolan. Mobbningen i sig är en mycket allvarlig situation som lämnar djupa spår, speciellt om det pågår under en längre tid. Dessa spår sitter kvar även om mobbningen upphör. Mobbningsoffret börjar bygga upp en negativ självbild, ifrågasätter sig själv, risken är att hen ser sig själv med mobbarnas glasögon. Det någonting som du också behöver gå genom i samtal och bearbeta händelserna.

Du skriver att du hatar dig själv och du självskadar för att få tillfällig lättnad i din ångest. Dessvärre ger självskadebeteende inte en ändrad självbild, inte leder till nya tankar och förmågor att kunna komma ut ur ångesten mer än för stunden. Återigen ett skäl till att söka hjälp för detta. Det finns metoder för ångesthantering, det finns metoder för vända på din genomgående negativa självuppfattnig och metoder för familjeens relationsproblem. Därför ska ni ta kontakt med BUP.

Nu är du åldersmässig lite på gränsen när en tonåring kan söka till BUP på egen hand. Det bästa vore om du talade med dina föräldrar och de ringer dit för att få tid. (som sagt kan du gärna visa vår mejlväxling för dem om det underlättar för dig). Adress och telefonnummer hittar ni på vår hemsida beroende var ni bor. Om det inte funkar kan du ändå ringa själv och berätta hur det är, vilket råd du fick av oss och komma åtminstone på et samtal  själv. Sedan kan ni diskutera vad nästa steg ska vara.

Ytterligare möjlighet är för dig att själv ta kontakt och gå till ungdomsmottagningen. De möter många ungdomar med liknande svårigheter som du har. På nätet hittar du självmordslinjen som du kan ringa till om dina självmordsimpulser känns starka. Du kan också mejla, chatta eller tala i telefon på Barnens rätt i samhället eller på shedo.se för att få mer stöd, råd, och uppmuntran till att hålla fast vid ditt beslut att söka professionell hjälp.

Det är mycket som du bär på och det är alldeles orimligt att du fortsätter att vara så ensam med allt detta. Läs lite frågor och svar till andra jag bifogar här så förstår du att du inte är ensam om att ha det svårt och svårt och svårt, du har ingenting att skämmas för eller behöver dölja. Läs även de korta artiklar du hittar här nedan bifogade. Då ser du att du kan räkna med förståelse på BUP och på de andra ställen jag rekommenderar här ovan. Ditt lidande ska få ett slut, du förtjänar - som alla andra barn och ungdomar - att bli av med din plågsamma ångest och kunna se en framtid som du bejakar.

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta