Onormalt att inte släppa tankar på övergreppet?

Hej! 

Jag är en 16 årig (fyller snart 17) tjej från Göteborg. Jag har under dem senaste 2 åren haft psykiska problem. Allt började med mycket stress och prestationsångest, som ledde till mer allmän/generell ångest och panikångest, som ledde till att jag blev nedstämd (är 99% säker på att jag har en depression men har inte fått någon diagnos på något av det jag berättar om här), vilket i sin tur ledde till att jag blev extremt självdestruktiv och började skada mig själv, och sen fick jag självmordstankar och ville inte leva längre. 

Det blev lite bättre för ett år sedan, men det varade inte så länge då jag i december blev utsatt för ett sexuellt övergrepp/våldtäkt. Jag föll verkligen ner till botten igen. Sedan i februari har jag gått till en psykolog en gång i veckan för att bearbeta händelsen som jag har reagerat på väldigt starkt. Förutom mängder med ångest och dagar där jag är så ledsen att jag inte vill lämna sängen har jag exempelvis extremt svårt att lita på folk, blir livrädd och får panikattacker ifall en människa går bakom mig påväg hem från bussen tillexempel, känner mig äcklad och får ångest av sex, kan inte överhuvudtaget se mig ha ett förhållande med någon, har mardrömmar flera gånger i veckan och har flashbacks flera gånger om dagen. Allt gör mig påmind om det som hände och det spelar ingen roll vad jag gör eller tänker på för det finns ALLTID med i bakgrunden. 

Jag gör verkligen allt jag kan, jag går i terapi och försöker tänka framåt och positivt. Men det är väldigt mycket lättare sagt än gjort. Mina föräldrar vet inte om detta, vi har ingen relation där vi pratar om sådana här saker, men har berättat för min tränare som som står mig väldigt nära då och träffar henne oftare än mina föräldrar då jag tränar dans ca 15 h i veckan, så jag har vuxna som stöttar mig också.

Mina kompisar som jag berättade för precis när det hade hänt stöttade mig verkligen på bästa sätt och fanns där för mig, vilket jag är jätte tacksam för. Jag pratar sällan om detta men när jag gör det med dem som har vetat om det länge nu brukar dem fråga "oj, tänker du fortfarande på det? trodde du hade släppt det..." eller uppmana mig att tänka på "något annat och försöka gå vidare". Hade mer än gärna lämnat det bakom mig och gått vidare, glömt det och aldrig mer tänkt på det. Men så lätt är det inte. Jag väljer inte att tänka på det, men alla reaktioner och minnen gör mig ständigt påmind. Är det onormalt att jag överhuvudtaget tänker på detta fortfarande även fast det har gått flera månader? Borde jag ha släppt det? Vad kan jag göra för att gå vidare och må bra? 

Vill så gärna må bra igen, men att JAG ska bli lycklig känns så oändligt långt bort.

Saga

BUP svarar:

 Hej!

Tack för ditt brev. Nej det är inte onormalt att du efter flera månader ännu tänker på övergreppet.

 Du beskriver att du under två år innan övergreppet mått mycket dåligt och vad jag förstår fick du då inte heller någon hjälp. Även om du hann börja må litet bättre så var du under stor påfrestning då du utsattes för övergreppet. När man är skör och utsätts för ytterligare svåra påfrestningar  drabbas man hårdare och det tar längre tid att läka igen.

Du har inte heller stöd av dina föräldrar i detta eftersom du inte kunnat berätta för dem om övergreppet. Kan dina föräldrar annars vara det stöd för dig som vi ju alla behöver långt upp i tonåren och även senare?  

Du skriver inte vad som orsakade din höga stress och prestationsångest och som senare ledde till större svårigheter. Men att själv behöva ta för mycket ansvar leder ofta till stor stress och oro eftersom man hela tiden ställer större krav på sig själv än man klarar.

Det är bra att du nu får hjälp av psykolog. Men du undrar om behandlingen tar för lång tid? Dina kamrater kan inte veta så mycket om hur lång tid en behandling kan ta. De har ju ingen erfarenhet av detta. Men kanske undrar du själv om behandlingen verkligen kan hjälpa dig? Det är svåra frågor att svara på bara utifrån ett brev.

Att bearbeta trauma, som du nu gör i din behandling, kan ta lång tid. Särskilt när man som du varit känslomässigt nedsatt då traumat hände. Bearbetning av trauma kräver också att man har en tillräckligt stabil livssituation för att man ska orka med en behandling. Livet omkring en, som hemma i familjen, i skolan, med kamrater får inte innehålla för stora påfrestningar eller brister, för då är det svårt att orka ge sig in i de svåra minnen och känslor som traumat innebär. I sådant fall behövs att du också får hjälp med dessa saker så att du har mer stöd och stabilitet omkring dig.

Jag tycker du ska ta upp dina frågor med den psykolog du träffar.  Försök vara rak och ärlig utan att vara rädd. Det är alltid bäst när man pratar med psykologer. Försök se att dina egna känslor och tankar är viktiga.

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta