Känns som om hela min kropp blir urholkad

Hej BUP. Jag har under hela mitt liv haft aggressionsproblem, det är åtminstone vad mina föräldrar säger. Själv minns jag bara enstaka tillfällen då jag känt mig orättvist behandlad och reagerat starkt, många gånger "barnsligt". Detta händer allt mer sällan. 

I år blir jag 18 och under de senaste 10 åren har jag haft ätstörningsproblem i huvudet, jag har tänkt "äs-tankar" om mig själv som efter fem år utvecklades till bulimi. Jag hade under den här perioden kontakt med en vän via internet och efter mycket kämpande slutade jag att spy, men hetsätningen satt kvar. Med ätstörningen kom många bieffekter, bland annat sömnproblem och humörsvängningar. Jag kan fortfarande bli överlycklig, utan anledning, och två minuter senare sprutar tårarna trots att ingenting har hänt. 

Under det senaste året har jag fått annorlunda utbrott. Helt plötsligt sjunker mitt humör och allting förlorar sin mening. I bröstet bildas ett stort svart hål som suger in alla glada tankar och känslor och det känns som om hela min kropp blir urholkad. Jag ser ingen mening med att leva och tårarna strömmar ner för mina kinder obehindrat, jag förlorar all kontroll över min kropp och mina tankar. Det enda jag kan tänka är att jag måste bli av med det. Förr höll det på i ungefär en halvtimme men nu kan det vara fyra-fem timmar åt gången. I höstas varade det i flera dagar och min mamma ville inte låta mig åka till skolan utan ringde mig sjuk. Jag trodde först att det här hände de flesta i min ålder, men nu händer det allt oftare (flera gånger i veckan) och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte gå till en psykolog eller liknande därför att jag inte anser mig kunna berätta mer än vad jag gjort här. Jag vet ingenting mer. Vad ska jag göra?

Vera

BUP svarar:

Hej Vera!

Tack för ditt brev!

Det som du beskriver som ”annorlunda utbrott” låter starkare än de humörsvängningar många tonåringar möter och det låter som om de verkligen också är plågsamma och svåra att förstå sig på.

Du har, vilket är otroligt starkt, kämpat med din ätstörning och vad jag förstår lyckats (även om hetsätningen var det som fanns kvar längst).

Men du har haft det kämpigt länge och jag tycker nog att det skulle vara värt att vända sig till en psykolog, eller liknande, för att diskutera vad humörsvängningarna betyder och vad du kan göra åt dem. Du kan ta med dig det här brevet där du tydligt beskriver hur du haft och har det, så kan den du pratar med komma med följdfrågor. Du behöver inte ”veta mer” om det, ni kan fundera tillsammans.

När man inte fyllt 18 är BUP en möjlighet. I en del kommuner finns ”Unga Vuxna” mottagningar om man är under 25.

Hoppas att du tar den chansen att få hjälp att fundera och förstå mer.