Ångrar att jag började skada mig själv

Hej,

Jag ångrar att jag började skada mig själv. Nu har jag inte skadat mig på flera månader, skadandet behövdes helt enkelt inte längre.

Men nu är det sommar och jag är trött på att ha levt i pösiga kläder i flera år. Jag hatar mina ärr. Jag skar mig väldigt djupt, så ärren är stora, fula, mörka, buckliga. Jag kan inte ha på mig tajta kläder eftersom ärren både syns och känns utanpå och skulle aldrig kunna ha på mig kortärmat.

Ärren förstör mina chanser att få sommarjobb eftersom det skulle innebära att jag måste bära tshirt. Ingen vet om att jag har skadat mig för jag skäms så otroligt mycket. När jag skadade mig så vågade jag inte berätta för någon för att skammen var för stor. Ingen fick veta något. Mina föräldrar fick inget veta. Mina kompisar fick inget veta.

Min vänster arm är helt förstörd, utöver det synliga. Jag kan inte dra ut armen helt, vissa delar av armen saknar känsel, andra delar av armen har en konstant smärta, jag kan inte stänga näven helt och mitt lillfinger kan jag knappt röra. Ändå har jag inte vågat säga något. När jag hade skadat min arm väldigt illa funderade jag på att berätta för någon, men jag skämdes för mycket. Jag ville inte slösa någons tid med mina självskador. Jag ville inte slösa vårdens resurser på skador jag orsakat. Jag vill fortfarande inte slösa resurser på skador jag orsakat.

Jag har inte låtit folk röra mig för att de finns en risk att de kan känna mina ärr. Allt relaterat till skadandet - göra sår, ta hand om sår, tvätta blodiga kläder osv, tog sån tid att jag förlorade mina vänner för att jag inte hade tid med dem. Jag blev en sån expert på att dölja mitt självskadebeteende att jag glömde bort resten av mitt liv.

Det är så jävla surt att jag har förstört mitt liv. Det finns ingen att skylla förutom mig själv. Jag är 100% ansvarig för min situation. 

Jag kommer med största sannolikhet leva resten av mitt liv i ensamhet, med min vanställda kropp. Ingen skulle vilja ha den. Jag vill inte ha den. Den är ful och äcklig.

Jag vet inte varför jag skriver det här. En gång för länge sedan, första gången jag rispade mig själv för flera år sedan, funderade jag på att ta kontakt med Bup eftersom jag hade läst att självskadebeteende var allvarligt. Men nu skadar jag mig inte längre. Så det är ju egentligen inget allvarligt. Jag överdriver bara.

BUP svarar:

Hej!

Din kropp är som en öppen bok om hur du har haft det med dig själv. Den berättar om det svåra du gått igenom och som du haft som din skamliga hemlighet. Det är som en dagbok kan man säga. Men du har slutat skada dig! Det är bra! Men du har kvar din kropp som en påminnelse om hur du haft det. Och du skäms så mycket att du inte vågar visa den för någon. Jag tror att du behöver ta hand om din kropp nu, laga den och försöka tycka om den. Du måste börja med att visa den för en läkare på vårdcentralen som kan ge dig en remiss till specialister. Dom kan göra mycket åt ärr och kanske också dina andra skador.

Man kan säga att du har två problem: du har en kropp som är skadad och du skäms och anklagar dig själv. Det sista låser dig så att du inte kan söka vård. Att du skadade dig så mycket då när det hände kanske var ditt enda sätt att tackla starka känslor? Du kanske inte kunde göra något annat? Men du har slutat skada dig, det är det viktigaste. Men din kropp behöver tas om hand, av dig och sjukvården tillsammans. Så att du inte behöver fortsätta skämmas och vara så ensam som du blivit.

Finns det någon du skulle våga berätta för som kunde följa med dig till vårdcentralen? En vän, kuratorn i skolan, mamma? Om inte hoppas jag att du går själv, du har så mycket att vinna tillbaka, ja ditt liv!

Lycka till!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta