Ångest över skolan hela tiden

Hej, jag mår inte bra. Jag har blivit mobbad i halva min skolkång och resten av halvan har jag varit ensam. Hemma så vill mamma att det ska gå bra för mig och hon kan vara jätte snäll men ofta så blir det bråk och då om skolan,hur jag ska studera när osv. Sedan 2an så pluggade vi tillsamans vilket var väldigt jobbigt för att mamma har väldigt lite tålamod och förstår inte mig så bra. Om jag läste fel för många gånger så kunde hon höja rösten och säga någon provocerande komentar eller något som gjorde mig ledsen tex "idiot""det där är inte så svårt du bara gör så här...så försök på riktigt nu!" Och när det har hänt lite för många gånger så blir jag väldigt arg och ledsen så jag springer upp på mitt rum in i min garderob och gråter och nu på senaste tiden (2år) så har jag inte alls mått bra och kan bara tänka "jag vill bara dö"om och om igen och jag vet var mina samlade piller ligger och det som skrämmer mig är att en gång trots att en liten del fortfarande vill kämpa tog endast 4 piller men vågade inte mer jag ångrade mig fast samtidigt inte, inget hände. I vanliga fall springer jag mellan min "gråtlya" och pluggandet 7 gånger på en dag vilket gör att allting tar fruktansvärt mycket tid. Nu pluggar jag ensam men mamma vill börja igen att läsa högt(har dyslexi och mamma hittar på extra uppgifter som att jag ska läsa en bok högt för henne som HON har valt!" Jag får bara en massa ångest och panik bara av att tänka på det. Det är även massa andra bråk med min pappa och min lille bror inte lika stora men alldeles för många. Pappa slänger lätt ur sig komentarer som sårar mig som "5-åring,tonåring,idiot,förstår du ingenting, m.m. Annars har jag ofta jätte mycket ångest över skolan-stressad HELA TIDEN,plugga med mamma,ALDRIG nöjd oavsett om jag får högst betyg m.m vilket gör att jag tappar motivationen.framtiden-jobb,familj,lön,budget m.m. Jag kan rabbla upp mer saker men får inte plats i texten. På grund av allt så får jag jätte svårt att somna och alla tankar är så jobbiga så oftast skar jag mig men jag försöker att sluta och brukar ta upp mobilen tills jag somnar av uttmattning. Jag hatar även mig själv,när jag har gör saker som jag tyckte var kul (försöker le och göra dom och hoppas att jag blir glad men energin och lusten finns inte där) då tänker jag iallafall tex om jag ritar bara att allt är fult och att jag är sämst Påarp att rita en idiot,skitunge,inte värd något alls mycke sådant som jag hört andra kalla mig. Jag orkar inte mer,jag har säkert missat en massa saker nu men det är jobbigtoch svårt att tänka och summera allt som jag känner och tänker.Så jag har en massa ångest,somnar kl 4-6 på morgonen,skär mig själv,hatar mig själv,aldrig nöjd/stolt,vill bara dö,aldrig glad minns inte ens när jag skratta sist för det har varit så här i 2 1/5år och innan jobbigt men jag stog ut. Men det värsta är att när jag försöker förklara för mina föräldrar så säger dom bara "skärp dig" på olika sätt -gör något roligt och sedan blir det bra" nej! Det är inte så enkelt och jag försöker förklara men de förstår inte alls! Och jag är bara på mitt rum hela tiden för jag isolerar mig för jag orkar inte gå ut och le mer, jag orkar inte!!!! Vad ska jag göra?! Hjälp!

Disa

BUP svarar:

 Hej!

Det låter verkligen jättejobbigt det som du beskriver. Din mamma vill väl men det blir fel ändå. Ofta är det så att det är svårt att få hjälp med sådant som skolarbete, övningskörning och annat av just en förälder. Det blir för mycket starka känslor inblandade från bådas sida. Det är lätt att bli arg och otålig. Det är oftast lättare att få stöd av någon man har en mer neutral relation till som tex  en lärare eller annan pedagog. Det väcker inte upp lika mycket starka känslor. Och om din mamma dessutom har svårt med tålamodet blir det ju ännu svårare att arbeta tillsammans.

Så finns det någon i skolan som kan stödja dig på det sätt du behöver? Du har dyslexidiagnos och då har man rätt till stöd i skolan. Den logoped som gjort utredningen som ledde till diagnosen ska ha beskrivit för skolan vad du behöver.

Kanske du och din mamma kan tala med skolan om vilket stöd du behöver. Och att mamma kanske kan överlämna lästräningen  mer till skolan. Kan ni berätta för skolan hur lätt det blir bråk vid lästräningen? Om din mamma känner att skolan tar ansvar kan hon känna sig lugnare och själv mer backa från träningen. Det låter som det skulle vara bra. Din mamma vill hjälpa men det blir för svårt och också obehagligt. Det är inte alls lätt att bara skärpa sig och det är ju också något din mamma skulle kunna säga till sig själv.

Av ditt brev verkar det som du trots dessa svårigheter har förmågan att klara dig bra i skolan. Det är starkt av dig! Och du vet väl att dyslexi ingenting har att göra med att man är dum på något sätt. Det betyder inte att det inte kommer att gå bra i livet. Det är en svårighet man har som man med stöd lär sig hantera.

Att du tappar tron på dig själv och får svårt att sova är bekymmersamt och det vore bra om du när skolan öppnar igen tog kontakt med skolkuratorn och berättar om hur du mår. För så här behöver det inte vara!

Försök koppla av från skola och träning nu under lovet. Ta sedan mer hjälp av skolan.

Lycka till!

 

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta