Var har känslorna tagit vägen?

Hallå bup.

Jag är en tjej som fyller 14 år i sommar. Den senaste månaden har jag saknat känslor av något slag. Jag har varken känt bra eller dåliga känslor. Av det jag skrivit ner och kan minnas startade det hela för ungefär tre månader sedan med att jag bara kände känslor under korta stunder. Utöver de stunderna kände jag ingenting. De stunderna blev färre och färre tills de försvann helt.

Ett tag skrämde det mig att jag inte har känslor. Eller jag kan inte säga skrämde eftersom jag aldrig kände mig skrämd. Det jag kan säga är att jag ett tag verkligen ville känna. Jag försökte tvinga fram känslor genom att t.ex. titta på skräckfilmer, göra saker som jag förut älskade, tänka ledsamma tankar o.s.v. Inget av det fungerade. Under de tillfällena tänkte jag på att skada mig själv, vilket jag några av gångerna gjorde. Det gav mig en slags tröst eftersom det bevisade att jag kunde känna något, även om det bara var fysisk smärta. Jag kan fortfarande känna smärta men jag har slutat skada mig själv.

Jag ser ibland det hela som att delen av min hjärna som styr tankar fungerar, för det gör den. Problemet är att den inte kan få kontakt med mina känslor. Som om någon koppling brutits. Min ‘tankehjärna’ sänder ut signaler som t.ex. “hen gjorde en snäll sak, känn dig tacksam/var glad” men jag kan inte känna det.

Även om jag inte känner känslor framstår det som om jag gör det. Jag visar vissa känslor utan att känna dem. Det är framförallt positiva känslor som detta gäller, det vill säga att jag skrattar eller ler. Ledsamma/negativa känslor varken visar eller känner jag. Ibland kommer det som en reflex, ibland gör jag det med mening. Jag skulle säga att det är 50/50. I vilket fall som helst leder detta till att folk inte märker hur det egentligen är.

Jag kan skilja på rätt och fel men inte känna det. Jag känner varken skuldkänslor eller ånger. Därför kan jag göra vad som helst utan att känna någonting. Det gäller både mot mig själv och mot andra.

När det gäller mina relationer med andra bryr jag mig allt mindre. Nyligen gjorde jag slut med en som brukade vara en av mina bättre vänner. Dels för att jag inte gillade att prata med dem, dels som ett test. Vad jag insett är att jag inte bryr mig att vi inte längre pratar. Jag saknar hen inte.

Jag bryr mig egentligen inte om att ta hjälp men jag tvingar mig själv till att göra det. Av det jag sökt upp på nätet har jag hittat en person som talade mina exakta tankar. Jag har även pratat med en person som går igenom en liknande sak. Hen har det allvarligare än jag eftersom hen inte ens kan känna smärta, dessutom har det pågått för dem i sju år. Hen tror att hen har dissociativ störning. Av den lilla information jag hittat känner jag endast in mig på några av symptomen. Jag är inte helt säker på att det finns eftersom det mesta som kommer upp handlar om dissociativ identitetsstörning. Finns det? Utöver det hittar jag inte mycket som passar in på hur det är för mig, jag har även kollat här.

Vid det här laget minns jag inte hur det är att känna känslor. Inte heller vet jag om det är något jag vill kunna. Det jag vet att jag vill är att få en förklaring. Jag vill inte berätta för mina föräldrar. Jag har funderat på att träffa en psykolog men jag kan inte göra det under sommaren. Därför vänder jag mig till er här; Har ni träffat på folk som gått igenom liknande saker? Har ni någon aning om vad jag går igenom? Jag har inte genomgått något trauma så jag vet verkligen inte varför det är såhär, jag vet att ni inte kan veta varför men jag tänker ändå fråga. Slutligen, kan det vara en fas?

I feel that something of nothing

BUP svarar:

Hej!

Låt mig börja med den fråga du slutar ditt mejl med: ja, det kan mycket väl vara en fas. Du formulerar dig väldigt bra, klokt och tydligt och därför kan jag svara även på din andra fråga med att javisst, jag har träffat ungdomar som beskrev ett liknande känslotillstånd - eller snarare ett såndant distanserat tillstånd - som du befinner dig i.

Men det betyder egentligen inte så mycket konkret för dig. För du vill få eller söker efter en konkret förklaring och det gör du rätt. Du är klok nog att också veta att mitt svar inte kommer att räcka till. Jag vill uppmuntra dig att du inte nöjer dig med mina rätt så allmänna ord utan du så småningom fortsätter att utforska dig själv.

Detta utforskande börjar inte sällan med ett sådant distans till sig själv som man i tonåren börjar skapa. Att analysera själv, när behovet av omprövning av en hel del relationer, tankar och känslor blivit en ingrediens av denna utvecklingsfas kan man uppleva en sorts känsloneutralitet. Världen ter sig annorlunda; man växer ifrån kompisarna, samvaron är inte lika givande, saker och ting som tidigare väckte intresse, nyfikenhet, glädje eller upplevts som sårande är inte längre det.  Man kan fråga sig, har jag blivit likgiltig, vart har känslorna tagit vägen? Det förväntas ju att man har känslor för det mesta, är det något fel på mig?

Nå, det är alltså en högst begriplig fas, läs om detta även i länken jag bifogar.

Icke desto mindre måste jag nämna att det kan finnas andra orsaker till ditt nuvarande känsloläge. Du skriver att du inte har varit med om något trauma som skulle förklara något av det det undrar om. Jag var på väg att skriva "som skulle förklara något av det du känner" - för paradoxalt nog känner du just det du känner, annars skulle du inte ha skrivit. Och här börjar frågan bli mer komplicerad. 

Stör din känsloneutralitet dig? Eller är det bara din "tänkande hjärna" som säger att något inte stämmer? Jag får intrycket att det också är en obehaglig känsla, alltså just känsla. Sedan kan det finnas upplevelser hos dig som du möjligen inte vill komma närmare till. Jag vet inte. Men du behöver undersöka även denna möjlighet. Och det måste du göra genom samtal.

Det är en springande punkt. Jag avråder bestämt att du söker förklaring och svar på nätet. Nätet vimlar av konstiga inslag, människor som har sina egna problem, diagnoser som man tror man har för att vissa symtom stämmer på en. Jag är glad att du har en sund distans även till det, du ser att mycket inte stämmer på dig. Men information på nätet kan förvirra, det ersätter aldrig seriösa och personliga samtal med kloka vuxna, professionella eller som man känner i sin omgivning, föräldrar, släktingar eller andra.

Du skriver att detta problem dök upp ganska nyligen, för en månad sedan. Det är alltså inte så lång tid om vi tänker på att det kan vara just en fas. Jag tycker att det är en bra tanke att du vill träffa en psykolog eller en professionell person men om det är svårt att få tid under sommaren vore det bra om du ändå kunde dela med dig av det obehag eller de oroande tankar som nu kretsar i ditt huvud.Tjejzonen är ett forum där man kan chatta med kloka inkännande unga vuxna. Ett annat tips är att söka dig till vårdcentralen som numera brukar har psykolog/kuratorsmottagning. 


Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta