Tyckte så illa om mig själv

Hej, jag är en 13 årig tjej som har mått dåligt ett bra tag nu. Dels för att jag har en dålig relation med min pappa, och i mellanstadiet vart jag osynlig för allt och alla, och folk kunde stå och snacka skit medans jag stod och tittade på. Medans mina dåvarande vänner stod och tittade på. När jag började i högstadiet var jag så arg att jag aldrig hade fått säga något till alla dessa personer som kanske hade skrattat åt mig eller utfryst mig. Så jag började skicka meddelanden till dem om hur mycket jag hatade dem och mig själv. Det slutade med att en massa personer som jag inte kände började skicka elaka meddelanden till mig om hur ful liten hora jag var som skulle bli dödad av knarkare och en väldig massa mer. Men argast var jag nog på mig själv eftersom jag tyckte så illa om mig själv att det ibland kändes som jag inte kunde andas eller gråta. Efter det fick jag väldigt dåligt självförtroende som slutade upp i något slags självskadebeteende. Jag började sedan på en ny skola i sjuan, fick knappt några vänner och en del taskiga kommentarer i korridorerna. Men det värsta var att folk skrattade åt mig. Jag hade självklart blivit skrattad åt tidigare men detta kändes väldigt starkt. Så starkt att jag började trycka ner mig själv som person och säga till mig själv att jag inte var värd nånting. Vissa kvällar grät jag mig till sömns och ibland sov jag bort hela dagarna osv. Hela jag tyckte att jag överdrev allt och att jag inte mådde dåligt nog för att göra alla dessa grejerna. Jag tänkte på hur många gånger folk sagt någonting till mig och jag inte vågat stå upp för mig själv. De flesta i min klass hade alldrig pratat med mig och vägrade göra det på skolarbeten oxå. Just då tänkte jag på hur mycket de hatade mig, hur mycket de tyckte synd om mig för att jag var en sån ful liten ensam sorglig jävla tönt. Det var kanske inte så de tänkte om mig, de kanske inte ens såg att jag satt där, men jag tänkte på det. Hela tiden. Jag tänkte på hur jag satt, hur jag pratade, hur jag åt, hur jag hade håret, hur jag jobbade, hur jag tittade ut genom fönstret, hur jag gick, hur jag tänkte, vad jag hade för kläder, hur hela jag såg ut helt enkelt. Jag är bara så himla rädd för att få ett ryckte, eller hamna i någon oskön situation där jag bara stammar och inte vet vad jag ska säga för att inte skämma ut mig. Jag vet inte, det finns massa saker i mitt huvud som jag antar behöver få mer självförtroende i sig. Men jag tänker bara på hur alla andras problem är så mycket mycket värre än mina och att jag inte förtjänar att bli lyssnad på. 

Alicia

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt gripande och sorgliga brev till oss. Du förtjänar sannerligen att bli lyssnad på och du har mycket att berätta hur det är att bli skattad åt och inte tilltalad. Hur allt detta som händer på utsidan liksom nästlar sig in i en och förändrar insidan. Hur upptagen du blir på dig själv i allt du gör för att inte igen hamna i en obehaglig situation. Jag tycker du beskriver allt detta med så mycket närhet till dina egna smärtsamma känslor och naturligtvis också hat. För blir man respektlöst, hånad och illa behandlad föder det också hat. Många glömmer aldrig sina översittare och mobbare.

Mycket av det du beskriver är ren och skär mobbing som har påverkad dig på alla möjliga sätt. Och även om du på sätt och vis förstår att din dåliga självkänsla och ditt självhat har med hur de andra var emot dig så är du kanske ändå inte så övertygad. Jag tror verkligen att du ska prata med någon om detta så att du förstår hur alla dessa mobbningsituationer påverkad dig. Det är lätt att skriva här att det är på ett visst sätt men det tar längre tid att förstå på ett djupare och känslomässigt sätt.

Jag undrar naturligtvis hur detta har fått pågå så länge. Vad gjorde skolan? Har du fått någon hjälp? Du skriver också att du har en dålig relation till din far. Hoppas du har en bra relation till din mamma? Hoppas du kan berätta för dem hur du haft det och de kan förstå att det inte var ditt fel att du blev så illa behandlad - att du inte har dig själv att skylla. Eller kanske har du inte berättad för du tänkt att allt var ditt fel - en ensam sorglig liten tönt?

Kanske det här brevet som du formulerat kan bli en vändning för dig . Att du allt bättre förstår hur destruktivt deras beteende påverkad dig och nu måste du gå tillbaka och på något sätt oskadliggöra deras påverkan på dig. Det kan du göra genom att fortsätta prata med någon om detta. Eftersom du 13 år kommer du att behöva dina föräldrars stöd för att ta kontakt med någon att prata med. Du kan pröva på en vårdcentral om de har någon du kan samtala med eller du kan ta kontakt med en ungdomsmottagning. En möjlighet som ligger nära till hands är att prata med skolkuratorn. Skolan ska faktiskt motarbeta mobbning och du har råkat väldigt illa ut och behöver hjälp för att få bättre självförtroende.

Hoppas du hittar någon hjälp så du kan fortsätta ditt samtal. Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta