Har inte kvar någon glädje

Ungefär sedan jul har jag mått oerhört dåligt. Det började från ingen anledning med att jag slutade bry mig om och njuta av högtiderna och sedan blev det bara värre. Ingenting ger mig glädje längre, och då menar jag precis ingenting. Allt är värdelöst. Oavsett vad min fysiska kropp gör så är det som att den är på autopilot, medan jag själv ständigt sitter i precis samma ställning, i ett litet, tomt, mörkt rum och stirrar in i väggen. Det är oerhört frustrerande, jag kan aldrig komma på någonting jag skulle njuta av att göra så jag vet aldrig vad jag ska ta mig till. Jag känner mig avlägsnad från verkligheten, som det mina ögon uppfattar vore en dataskärm, jag känner mig instängd, jag känner mig som om jag ständigt går omkring i en slags dvala, som om jag har en tjock dimma som omsluter mig, som om jag sitter i min egna tomma bubbla, omedveten från omvärlden, och väggarna på den bubblan blir bara tjockare. Jag är också extremt trött hela tiden och alla mina kroppsliga och mentala funktioner funkar sämre. Ibland sitter jag bara där och kan inte ens öppna munnen och prata, som om jag är förlamad. Detta trots att jag aldrig gör nånting längre, jag kan och vill inte. Du vet den fysiska känslan i fingrarna när de är så kalla så att man inte kan röra dem ordentligt? Så känns det i min kropp alldeles för ofta. Det känns fysiskt som om jag har feber eller går i motvind hela tiden. Det känns som att vara långt ner under vattnet, hela tiden. Dagar har blivit till bara tyngd och brus. Jag har ständig träningsvärk och andra smärtor i kroppen för att att jag är så svag. Jag känner mig som att jag alltid befinner mig i samma läge som en långtidsstressad person skulle ha befunnit sig i, fast än jag aldrig gör någonting längre. Jag kan och vill inte. Jag har ingen hunger längre men äter ofta ändå, för mat är en sensation på smaklökarna och inte i hjärnan och det är väl den enda sensation jag har kvar. Detta leder till att jag kan pendla rätt mycket i vikt. Ibland får jag inte ner något, ibland äter jag konstant. Jag har självmordstankar för jag vet att jag inte kan fortsätta såhär hur länge som helst, livet är hemskt och jag står inte ut med det. Jag blir aldrig glad, jag får bara plötsliga påhopp av ilska, irritation, ångest och ledsnad, och nedstämd är jag alltid. Fler dåliga saker händer också i livet nuförtiden, mer bråk, mindre färdiggjorda sysslor, sämre betyg etc. Det leder till att det bara blir värre för varje minut som går. Hur ska jag kunna leva med det? För några månader sen var det bara tankar, nu är jag ganska säker på att jag ska göra det och det känns som det enda som hindrat mig på sista tiden är bristen på tid, energi, ensamhet och verktyg. Jag skadar också mig själv, det har jag gjort nu i någon månad. Det dämpar känslomässig direkt smärta och framförallt olika typer av intensiv skam, det är det enda jag kan göra när jag är frustrerad och inte vet vad jag ska ta mig till och det känns på något sätt tröstande att se mina sår, jag tror att det har och göra med att det speglar min insida. När jag är känslomässigt bedövad, när jag inte känner något alls (det händer ofta och det är väldigt jobbigt) får det mig att känna och det kryper allt oftare i mig, jag får "cravings" att skada mig själv hela tiden och det försvårar mitt vardagliga liv.  Jag kan inte göra något längre, jag har svåra sömnproblem men oavsett hur länge jag sover är jag alltid oerhört trött och har ingen motivation för att inget gör mig glad längre. Det känns som att jag knappt kan röra mig ur sängen längre. Jag har extremt dåligt självförtroende och har blivit tyst, blyg och osäker. Allt känns fel och det känns som om jag förstör allt. Jag får plötsliga outhärdliga skamkänslor, och jag går runt i tron att alla hatar mig. Jag kan ständigt komma på nya anledningar till att jag suger, de ofta löjliga anledningarna tar aldrig slut. Jag kan knappt längre sjunga en självsäker låt, det går inte.  Såfort ett problem är löst ”letar” jag efter ett nytt, det är som om jag aldrig kan få tänka eller känna något positivt, som något monster tagit allt bra i mitt huvud och gjort om det till antingen tomrum eller mer dåligheter. Att vara med trevliga människor får mig att känna som om att de är för bra för att förtjäna mig och jag tror att komplimanger är lögner. Jag tillåter mig själv helt enkelt aldrig vara glad längre. Jag blir också irriterad och arg lätt, hela tiden, jag känner mig otrygg och irriterad överallt, hela tiden, utan anledning. Och så har jag problem med koncentration, inlärning och motivation. Jag kan inte tänka alls längre, prov slutar i att inte kan skriva någonting alls. Jag har jättemycket svårare att koncentrera mig nuförtiden, på någonting. Gitarrspel, plugg, diskussioner eller vart jag la mina nycklar. Jag som förut hade väldigt lätt för att lära kan nu omöjligt plugga in enkel fakta. Jag är verkligen nedstämd 24/7. Det skönaste i mitt liv är när jag gråter, för jag gillar när smärtan är lätt att definiera, när den är skarp, istället för bred och otydlig och bedövande, som den vanligtvis är. Jag har inte kvar någon glädje och det tär sönder mig. Snälla BUP, ge mig råd. Tror ni att jag är deprimerad?

panickingmonkey

BUP svarar:

Hej,

Tack för ditt brev till oss. Du skriver om mycket tunga svårigheter på många områden, men inget om hur din familj eller andra viktiga personer reagerar på dina svårigheter.  Jag undrar därför hur du har det med dina föräldrar eller andra vuxna som är nära?

Utifrån vad du beskriver så behöver du professionell hjälp. Prata med dina föräldrar och kontakta närmaste BUP-mottagning där du bor.

Jag önskar dig lycka till med att få hjälp.

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta