Hjälp mig vilja leva

Hej!

Jag har mått väldigt, väldigt dåligt i flera år nu. Jag har testat både ungdomsmottagningen, KUM, skolkuratorn och flera psykologer, men ingen vet hur dom ska hjälpa mig.

Jag har många vänner och flera som jag verkligen älskar. Dom säger att dom älskar mig också. Jag tror dom, men jag tror inte att dom älskar mig tillräckligt för att det ska vara värt att orka fortsätta leva och om jag slutar kämpa så skulle dom lämna mig. Jag känner mig alltid sviken av dom. Ibland har jag anledning att känna så men oftast ibland inte tror jag. Jag är så öppen och ärlig mot dom som jag klarar av men jag orkar snart inte med att känna mig lurad och övergiven längre. Mina vänner och min familj är verkligen heelt fantastiska och underbara personer. Jag tror nog att jag helt enkelt inte är stark nog för att kunna ha några relationer men jag ser ingen mening i att vara ensam heller.

Känns som att jag går och väntar på klartecken eller på "Det slutgiltiga sveket" från omgivningen som gör att jag kan ta mitt liv. Självmord känns inte så farligt längre och jag bryr mig inte riktigt om jag lever eller om jag skulle råka dö.

Jag vill nog inte dö egentligen, för egentligen vill jag ju bara må bra, men jag orkar seriöst inte mer. Framförallt kan jag inte komma på varför jag ska kämpa för jag bryr mig ju inte själv om jag lever eller inte. Jag vet att folk skulle bli ledsna men jag vet oxå att folk kommer att bearbeta och komma över sorgen på ett par år.

Jag vet inte vad jag ska göra längre! Snälla säg vad jag kan göra.Snälla hjälp mig vilja leva.

slut

BUP svarar:

Hej och tack för ditt brev som verkligen berör mig!

Jag tror nog att vi alla kan känna känslor av övergivenhet, hopplöshet och bottenlös smärta i bland. För dig har detta hållit på länge. Trots att du sökt hjälp på åtskilliga håll så tycks du inte hitta någon som verkligen förstår dig och kan ge dig det stöd och hopp som jag tror du behöver för att orka med livet.

Att bli förstådd och sedd och ha en känsla av meningsfullhet är så oerhört väsentligt för oss människor. När något händer som gör att vi förlorar både tron på oss själva, på andra och hoppet om att det kan bli bättre är livet inte lätt att leva. Vad har hänt dig som fått dig att förlora hoppet? Du kanske inte vet varför, men det är värt att ta reda på det tycker jag. Trots att det kan vara både smärtsamt och jobbigt.

Vad ska man då göra? Du har försökt, ett flertal gånger, att få hjälp. Jag skulle önska att jag visste mer om vad du har blivit erbjuden för slags hjälp. Har du fått möjlighet att helt och fullt beskriva hur du verkligen mår och att du faktiskt överväger att ta ditt liv?

I bland kan det vara hjälpsamt att tillsammans med en klok och medkännande person gå igenom hur livet ter sig för dig nu. Det finns en del som är positivt i ditt liv också. Du har fantastiska vänner och en familj som älskar dig och som du älskar tillbaka. Det är bra.

Samtidigt känner dig du dig sviken och totalt övergiven av dem och den känslan tycks lägga ett allt tyngre lock på glädjen över att vara omtyckt. Vi människor tenderar att fokusera på negativa känslor när vi mår dåligt och är nedstämda. Det du behöver är hopp. Jag önskar jag kunde ge dig det, men det är inte så lätt att göra det i ett brevsvar på några få rader.

Jag kommer därför (trots att du kanske inte tror att det fungerar) råda dig att tala med någon. Här är några länkar för möjligheter till stöd online. Ibland kan anonymiteten göra att vi kan öppna oss lättare. Självmordsupplysningen och Tjejzonen är jättebra. Kan du tänka dig att åtminstone kolla in på deras hemsidor?

Nedanför finns några frågor från unga i liknande livssituation som din, kanske kan de vara till hjälp för dig att läsa.

Slutligen, eftersom du är 18 år och inte längre tillhör BUP, vill jag råda dig att kontakta antingen din vårdcentral eller psykiatriska öppenvårdsmottagning. I bland kan medicin hjälpa en ur de där mest nattsvarta tillstånden. Det kan vara värt att överväga detta.

Var nu rädd om dig och snälla - ge inte upp. Jag tror på dig.